kucke-li-lo

Senaste inläggen

Av Li-Lo - Måndag 28 nov 14:28

för att se om jag ens finns kvar här, och baske mig, det gör jag   


Blogglusten har inte precis återkommit, men jag tänkte tala om en av orsakerna till att det varit ett väldigt långt uppehåll.

Far min blev dålig runt midsommar och sen följde en period med in och ut på sjukhus och kliniker, tills han fick ro i slutet av september.

Sorg, tomhet och tårar förstås, men också en lättnad över att det ändå gick så fort och att han inte hade ont även om det märktes att han var rädd och orolig den sista tiden.


Sen följde en månad av rensande, kastande, sparande och planering av hur vi bäst skulle ordna en minnesstund.


Jag är så glad över att vi bestämde oss att inte låta någon proffessionell person ta över. En man som är mycket god vän till flera av oss syskon talade lite kort och sen pratade vi alla sex barnen en liten stund var.

Det blev vackert, trevligt, roligt och precis så som jag tror att han själv skulle velat ha det.


Så här sa jag :




"Min pappa
Arvet jag mest av allt vill förvalta från min pappa, Berno är


Att aldrig sluta vara nyfiken eller intresserad av livet
Att vara levnadsglad, ta ett par danssteg, sjung en falsk trudelutt eller vissla högt och starkt när du känner för det.
Att leva mitt liv på det sätt jag tycker är bäst för mig, inte hur resten av samhället förväntar sig att det ska levas.
Att aldrig, aldrig låta barnet i mig försvinna.


Jag vill också minnas att man alltid bör ge

människor en chans, döm inte innan du känner någon.
Alla dessa fantastiska, vitt skilda personer som passerat i vårt hem av olika anledningar, som vänner, bekanta, kunder och anställda eller våra kompisar som kommit och gått, har alla fått respekt och varit välkomna så länge de förtjänat det, oavsett utseende, läggning, social eller ekonomisk status. Alla har de fått en fika och en bit hembakad sockerkaka i vårt kök.


Bonntjuvar däremot, hade Berno inget till övers för, vare sig de var rika, fattiga, från landet eller stan.


Jag är glad över att han tillät mig lära mig saker som inte småjäntor förväntades vara intresserade av, som att fiska, att spela fotboll, använda kniv men att jag ändå fick vara hans lilla tjej, trots att jag vägrade vara gullig i klänning och rosetter.

Att jag inte fick följa med och träna boxning hade jag dock länge svårt att smälta, men har kommit över nu.
Visst önskade jag ibland när jag var liten, att jag fått växa upp på cirkus, vilken unge vill inte vara lindansare, akrobat, clown eller få gosa med lejon som han fick?
Men jag inser ju att det livet inte är en dans på rosor och har istället fått nöjet att dela all den glädje hans uppväxt gav honom och alla de minnen och historier vi fått i oss sen barnsben. Många har vi hört otaliga gånger och i ständigt nya versioner, medan andra nya plötsligt poppat upp faktiskt ända fram till Bernos sista sommar.
Att min pappa alltid öppet visade sin kärlek för vår mamma har jag insett inte hörde till vardagen för de flesta i deras generation.
Men jag har aldrig känt mig generad över hur han pussade, kysste och smekte min mamma, inte ens när jag haft mina kompisar på besök.


Jag kan inte låta bli att nämna alla tältsemestrar, när vi bilat, till allt från Norge till Polen. Bad och lek, men även lååånga tråkiga timmar i bilen, med sprängfyllda blåsor som inte fick tömmas förrän patriarken Berno själv började känna av denna åkomma.
Tuggummi, äpplen, choklad och saltlakrits från färjan höll modet uppe innan vi till slut stannande för natten på någon campingplats.
Tältsnören ska vara spända, spända som fiolsträngar och det får icke finnas ett veck eller en rynka i en tältduk!
När allt detta var klart och godkänt stuvades vi in i tältet efter något enkelt kvällsmål. Vi kunde till och med lämnas ensamma en stund, när pappa och mamma traskade iväg för att ta en öl om det fanns bar på campingplatsen.

Pappa gillade öl, men om det finns något han fullkomligt älskade så var det glass, stora glassar, små glassar, paketglass, pinnglass och strutar.


Själv gillar jag inte glass, men nu hoppas jag att du sitter någonstans, med den största godaste glass som finns och viftar förnöjt med dina nya vingar. Greta har du bredvid dig och era ögon glittrar så som de ofta gjorde när ni tittade på varandra.


Jag är helt säker på att du säger, Jag älskar er skitungar, bara så att ni vet det!


Vi älskar dej också pappa och jag vill tacka både dej och mamma för att ni två tillsammans gett mig mod att vara den jag är och för att ni bevisat att kärlek finns och att det är helt  okej att älska sig själv."



Mina syskon sa väldigt bra och fina saker, fikat efteråt var trevligt och mysigt.



Vem vet, endera dagen kanske jag får lite lust att skriva mer och om något annat, till exempel hur det kommer sig att jag sett detta och var jag såg det?


 


Men till dess får ni nöja er med en LiLo i finkläder


 


Pussen då   !



ANNONS

Fem

Av Li-Lo - Tisdag 14 juni 12:37


Olika saker att uppleva med mina fem sinnen som gör mig glad, ger mig ro, helt enkelt får mig att må bra.

Samt en av varje jag inte tycker om.


Ljud

När man steker ägg. Tycker om det hur det fräsputtrar ett väldigt speciellt ljud, tänk på det nästa gång du steker ett ägg.


 

Skator. När skator liksom kuttrar med varandra. Det kan låta så gosmysigt, helt olikt deras vanliga

(o)ljud

Löv: Som rasslar och prasslar i vinden, vilket rogivande ljud det är.

Bebisar: När de redan är mätta, men ligger kvar vid bröstet och myssnuttar och knorrar.

Telefonen: Som är kopplad till porten och jag vet att den/de som står där nere är någon eller någrajag längtat efter.


Tycker inte om: Vårt oerhört högljudda larmsystem på jobbet.


Doft


Brännässlor: Jag tycker det doftar så mycket sommar när man passerar ett ställe där det finns gott om dem.

 

Habanero: Att skära i en, helst gul, mogen habanero. Fattar inte hur den doften kan göra mig så lycklig, men det gör den.

Vatten: När man känner att man närmar sig, hav, sjö eller ibland tidiga mornar i Stockholm kan doften av vatten vara så stark.

Jordgubbar: Ännu en underbar sommardoft, Hötorget en varm eftermiddag kan vara helt mättad med den doften, fantastiskt att få gå där och bara andas.

Basilika: Tycker inte så mycket om att äta den, men doften är ljuvlig.


Tycker inte om: Svetsning, när det luktar bränd metall.


Syn


Leenden: Det finns leenden som bara fyller mig med lycka. Det behöver inte ens vara någon jag känner, men vissa leenden är helt enkelt magiska.

Vatten som glittrar i sol: Så självklart på något vis, men ändå så underbart, rogivande och fantastiskt.


 

Skor: Alltså skor som tillhör de där två gossarna mina, framför allt när båda paren står på hallmattan samtidigt.

Habanero igen: När den första lilla frukten tittar fram, där ute på min balkong.

Skanstullsbron: När våren tagit rejäl fart och jag sitter på tunnelbanan och tittar ut över Årstasidan och alla träden där skiftar i de mest fantastiska gröna toner.


Tycker inte om: Larver, jag får nästan panik av att bara titta på dem. De är obehagliga och vidriga på alla sätt.


Smak


Solvarma jordgubbar: Där kom ännu en repris, men finns det något godare?

Läppar: Ja, såklart att det måste med, smaken av läpparna på den jag tycker mycket om.

 

Öl: En kall öl en varm dag, direkt ur flaskan. Gärna på min soliga balkong efter en arbetsvecka.

Kaffe: Perfekt styrka och hetta, tillsammans med något gott till frukost. Av någon anledning har jag smaken av kaffe och färsk fralla med ganska mycket smör helt förknippat med semester och förväntan på trevlig ledighet, kan nästan längta ihjäl mig efter den kombinationen ibland.

Saltlakrits: Hårda lagom salta med sånt där brunt pulver utanpå…


Tycker inte om: Smaken av bitterhet och svartsjuka, något jag tyvärr inte alltid lyckas spotta ut.



Känsel


Nyponrosor: Kronbladen på nyponrosor, att mjukt dra dem över kinden, så underbart mjuklena de är.

Mossa: Grön, fuktig len mossa, att dra med handen över den när man befinner sig en vacker skog.


 

Vatten: Svalt vatten i sjön, havet, en tjärn mot kroppen, allra helst den helt nakna. Hur det liksom omfamnar och smeker, svalkar och ger ett nytt liv.

Hud: Den som tillhör någon, den där jag tycker mycket om. Att spara den känslan i mina handflator, för att ta fram när han inte är där.

Varmt bröd: Sånt som är lite skrovligt, med lite mjöl på ytan.


Tycker inte om: Att bli kittlad, det är panikvarning och jag kommer aldrig tala om för någon var mitt allra värsta ställe att bli kittlad på är.


Vad gillar du? Kanske samma? Kanske något helt annat? Du kanske älskar det jag ogillar och tvärtom?


                            Pussen då   !


 












ANNONS
Av Li-Lo - Torsdag 9 juni 10:28



Har jag väl inte precis, vill inte påstå det alls.

Tänker ofta på ett vykort jag fick som liten jänta. Min pappa hade en anställd som kom från Holland, han var nästan som en extra medlem i familjen och var alltid jättesnäll mot mig. Han reste hem och jag fick ett kort, med motiv från Fablernas värld.

”Det här med att göra ingenting, ingen dum alls faktiskt” skrev han. Ett av mina ledord i livet har det blivit!


Jag har tillexempel suttit på min balkong en del, den börjar komma till sig nu tycker jag.


 


Har man dessutom trevligt sällskap att avnjuta lite karibiskt kaffe med, blir det lite extra myyyys på alla vis.


 



Jo, just det, har varit på klassåterträff! Det var lite glest med folk, men roligt var det och jag fick höra saker om mig själv som barn, som kändes både lite överraskande och roligt. (någon påstod att det i höst är 50 år sedan vi började i första klass, vilket jag dock är väldigt skeptisk till)

Då jag under hela min uppväxt var väldigt lite feminin i min framtoning, tog jag i lite extra med det kvinnliga den här gången. Man vill ju visa att man utvecklats.


 


Igår hade jag finbesök. Förutom Lill-sonen som kom på middag, hade jag även ett antal andra godingar där.

Min systerson och hans fru skulle springa i ett lokalt lopp och syster skulle passa barnen deras. Vad blev då lämpligare än att göra det hos mig, så kunde vi heja på löparna från min balkong dessutom.

De här gullungarna träffar jag tyvärr inte så ofta, men de verkade trivas bra ändå. Jag har en låda med lite leksaker sen förr och en Transformer intresserade gossen väldigt.  (Det var jätte-jättekul att vara hos mig, hade han talat om innan han somnade igår)

Lilljäntan tyckte mina balkongtofflor var rätt kul, förutom att hon verkligen njöt av att käka jordgubbar.


 

Tycker som vanligt så här års att det är ALLDELES för LÅÅÅNGT kvar till semestern, men vet att om jag började den tidigare skulle jag tycka det var alldeles för mycket sommar kvar när jag kom tillbaks. Tar mig några långhelger och hoppas det går fortare än kvickt fram till tredje veckan i juli.


Någon annan tid jag hoppas ska gå extremt fort är fram till den 20 juni, då ska nämligen Lill-sonen komma hem. I år ska han plötsligt bestiga berg på semestern, börjar lite lagom med Österrikes högsta! Jag är inte förtjust, inte det minsta, men det är bara att hålla tummarna och hoppas att det kommer att gå bra...


                                     Pussen då   !




Av Li-Lo - Fredag 27 maj 10:58


På alla möjliga vis faktiskt.

Jag mår mycket, mycket bättre och idag var jag till och med på riktigt bra humör när jag traskade till jobbet. (Bra, glad musik i lurarna, kan verkligen göra underverk, den här är en favorit numera)


https://www.youtube.com/watch?v=mCQjx_JrG9k&list=RDmCQjx_JrG9k#t=0



Kanske också för att gårdagens arbete bestod i att tillbringa dagen i en fönsterlös lokal? Där ska vi sitta om våra vanliga lokaler av någon anledning inte går att använda.


Det fanns vackra ventiler, men jag är ytterst tveksam till att de fungerade.

 


På eftermiddagen kändes det som om vi förbrukat det mesta av syret, det gäspades stort och ljudligt hela tiden. Men nu är det testat och klart och jag hoppas vi slipper använda den lokalen, någonsin.


På ballen därhemma tar det sig också, ännu får chilibebisarna bo inomhus. Men lite annat växer och det har tillkommit lite annat sen bilden togs, blomsterbönor och blomma för dagen som jag hoppas ska klä in mig och ballen i grönt, till exempel.


  


Mitt lilla syrenträd jag köpte förra året har precis börjat blomma och det doftar ljuvligt.


Jag tog mig två semesterdagar i början av veckan, för att hinna ”komma till mig” efter förra veckans lågvatten.

Den sista dagen tillbringade jag med en av mina älskade extra-ungar. Vi pratade, promenerade, promenerade och pratade.

Mälarens vatten fick den äran att vara det som för första gången i år fick omsluta min lekamen i årets första bad denna soliga, varma dag.


 

Vi avslutade med det som kan vara något av det ljuvligaste som finns, en kall öl på en uteservering.

    


Där vi även passade på att äta gott, innan vi åkte hem, var och en till sitt.

Denna unge är klok, varm, stark, vacker och en stor glädje för mig att få tycka om   !


Något annat som verkligen har tagit sig, är att Stor-Sonen idag avslutar sin utbildning till kock!



 

Efter alla år av oro,förtvivlan, sorg och ilska har han landat.

Fan i helvete, så skönt det känns!

Att han har bitit ihop och slutfört denna teoretiska utbildning och alla praktikveckorna, är stort. Han har också fått lov att arbeta kvar på sin sista praktikplats. Stort varmt Grattis, från Din Mamma!


Livet är helt okej, jag kan till och med känna mig lite tacksam för att jag fått en liten aning om hur det är, när allt känns kolsvart. Inget jag vill uppleva igen, men en erfarenhet att bära med mig.


Nu är det fredag, efter arbetet far jag till Far. Jag kommer försöka att inte åka dit ensam, så idag kommer bror och svägerska dit även de.


Sen blir det helg och den är helt och hållet oplanerad, vilket känns jätteskönt.

Tack alla för snälla, varma ord och ni vet att jag tycker mycket om er, ni som poppar in och läser här. Lite, lite extra tycker jag om de av er som lämnar en kommentar också…


                            Pussen då   !





Av Li-Lo - Torsdag 19 maj 10:52

Det här inlägget, är i alla högsta grad skrivet för min egen skull, men kanske kan någon annan få ut något av det, så jag släpper mina spärrar och kastar ut det i den sociala cyberrymden.


Jag vet att jag ofta framställer mig själv som en stark, kavat, klämmig, glad person. Och det är så jag oftast är.


Den här veckan, har dock inte varit så.


Plötsligt befinner jag mig i ett svart hål. Som en brunn, där jag ser att det finns stegpinnar, inte alls utom räckhåll. Dock behöver jag anstränga mig en liten, liten smula för att nå dem och det har jag helt enkelt inte orkat. Det har helt enkelt inte känts så jävla viktigt för jag har inte sett någon mening med att ta mig upp. Varför skulle en person med så fula, förbjudna tankar, så dålig förmåga att göra bra saker förtjäna att komma upp ur hålet?


Alla misslyckanden i livet travas på hög framför den där stegpinnen jag skulle kunna greppa, om det inte kändes så idiotiskt orättvist att just jag skulle få den möjligheten. Så många andra med mycket större värde borde få tillgång till den före mig.


Det känns som jag fått ett själskott. Det blöder, sipprar och rinner i mig och jag gör allt jag kan för att stoppa det, men rätt var det är läcker bandaget och allt rinner ur mig igen.


Har jag varit en bra mamma? Varför har det varit så mycket som inte fungerat för de där två, som jag älskar mer än allt annat på jorden. Varför är jag så inkompetent på att ge dem positiv återkoppling när de gör bra saker?

Som en svart gegga rinner allt jag gjort fel ur själskottet, alla gånger jag satt mina egna behov framför deras, alla gånger jag inte ansträngt mig tillräckligt för dem. Hur kunde jag ens inbilla mig, att jag skulle ha förmågan att ta hand om andra människor och se till att deras liv blev bra?


Den ironiska och skrattretande tanken att någon enda man på denna jord skulle finna att jag var värd så mycket som en tanke eller blick från dem, har också passat på att gnaga intensivt.


Men mest av allt är det den mest förbjudna tanken som gör mig svag för den är så skamfylld.


Jag orkar inte med dotterrollen längre!


Att besöka min pappa känns bara som ett tvång, en plikt, något jag MÅSTE göra.

Jag mår dåligt när jag är där, jag blir irriterad, trött, sur och vresig.

Små, små mikroskopiska ögonblick av igenkännandets glädje och kärlek kan jag känna.

Men mest ser jag till att hela tiden ha något att göra, för att jag ska slippa umgås, slippa se på den man, som är ett skal som knappt liknar den pappa jag haft.


Ändå är han inte sjuk, han är inte dement eller så. Han är bara mycket gammal och nedförsbacken är ett faktum.


Det är så hemskt, ångestladdat, förbjudet och så skamfyllt, inte bara att jag känner så.

Skräcken att inse , att en dag kommer kanske mina egna ungar känna samma sak inför mig paralyserar mig helt enkelt.


Jag kämpar och kämpar just nu, med att klättra upp, iallafall korta stunder och det har gått både bra och dåligt.


Jobba har jag inte gjort, anser att det här är en sjukdom mer än väl likställd med snuva, kräkningar eller brutna lemmar. Igår lyckades jag ta mig ut på en cykeltur och sökte lindring av naturen, det fungerade ganska bra, så mitt mål idag är att få till en idag också, kanske till gymmet, så jag får lida lite extra.


Jag är på väg upp, jag har fått tag i nedersta pinnen och tänker inte släppa taget.


Inser att det är åratal av odelat ansvar (för barnen inte för pappa, tack vare mina syskon, tack) återhållna känslor och annat som sipprar fram, jag har haft små, små känningar av det förr, men kanske varit så rädd att jag inte vågat känna så här mycket.


Nu just nu, är jag trots allt ganska tacksam över att jag släppt taget och låtit det komma.


Jag behöver ingen tröst eller uppmuntrande tillrop om att det snart blir bra, för det är jag säker på att det kommer att bli. Jag skriver det här mest för min egen skull, men kanske också för att jag känner mig rätt övertygad om att det kommer sådana här ögonblick i allas liv och för att jag mer och mer blir övertygad om att det är en del av livet, som man inte ska tränga undan.


Och för att jag tror att det är rätt att kalla det för sjukdom även för sig själv, låta det ta tid, inte vara duktig och "kämpa på".

Hela och läk dig själv, på just det sätt du tror på.

Kanske till och med njut lite på ett skevt sätt av den där drunkningskänslan, ligg kvar i sängen, soffan, på golvet och låt svärtan ta över ett tag. Trösta dig med saker som inte är skadliga, ,ät bara kakor, chips, drick coola eller svält dig en dag eller två medans teven står på och du inte har en aning om vad som visats under en hel dag.


Fan, nu blir det sårande för dem som mår mycket sämre än jag.


Men det har funkat för mig, tror jag..

Av Li-Lo - Fredag 13 maj 09:19



Man undrar ju, vad det är som hindrar mig från att blogga?

Det gör även jag själv emellanåt faktiskt.

Det är ju inte så, att mitt liv stannat upp, nää då, det händer grejer både stora och små.

För exakt en månad sedan fyllde ena gossen år, vi skulle ut och käka för att fira. Han var lite tidig i stan och passade på att njuta av den sista eftermiddagssolen med en öl, på den uteservering jag ser genom fönstret där jag sitter.


 

Ganska fräckt!

Men det uppvägdes av att när jag kom dit, gick vi in och där bakom disken stod hans bästa vän, som helt enkelt gav oss lite extra service. Äppleöl var en ny bekantskap, som jag gillade för att inte tala om de små fat med plockmat vi ”fick på köpet”.


 



Senare kom den andre gossen och vi glupade i oss asiatisk buffé tills vi höll på att storkna.


Jag har även varit på jobbresa till Göteborg. Allt om allt som har med att babbla i telefon att göra och lite till. Finaste rummet fick jag för en natt, mitt i stan.


 



Men sen passade jag på att stanna kvar två nätter för att umgås med en vän. Det rummet var inte lika stort och flott, men vilken utsikt!


 

Vi, två vuxna människor stod på knä i soffan framför fönstret och tittade på utsikten i timmatal. Vi hade mycket trevligt tillsammans och utforskade stan så mycket vi hann med.


Kära släkten hann jag också med, både den som bor i skogen och de som bor vid havet.


 


Valla får var något jag inte testa förr!


Allstå jag stod mest där för att skrämma dem från att gå åt mitt håll, och det verkade funka. Naturlig Fårskrämma   !



Var borta fem nätter och det kändes väldigt länge och händelserikt. Som vanligt lite skönt att komma hem, även om jag haft det fantastiskt bra och att bli välkomnad av blommande körsbärsträd är inte fy skam, eller hur?



Den sista bilden är från min balkong...

  

Nu är det fredagen den trettonde och jag som visst kan vara lite skrockfull (fast jag förstås inte TROR på det) tycker att just den trettonde är en BRA dag. Ena sonen fyller år och någon annan som jag tycker mycket om också, så för mig betyder den mer något bra.

Helg föröver och kanske tar jag en match med mina chilibebisar och ser till att de får lite mer jord att växa i, vem vet?

Löv jo all (alltså Ama och de typ andra som läser här)


               Pussen då   !



Av Li-Lo - Måndag 9 maj 12:43



En sådan där klokmening någon lagt upp på Facebook.

Det är jättebra, så länge man talar om saker, grejer och pryttlar.

Fy bubblan vad saker man har, äger, spar på som man inte alls behöver.

Senast igår fyllde jag en kasse med kläder som jag inser att jag inte kommer att använda igen, eftersom jag inte gjort det på ett år eller så.


Om det däremot kommer till medmänniskor är jag inte säker på att det är det klokaste att göra.

Eller i alla fall inte alltid.

Självklart om det störande också är sårande eller skadligt.


Men när det störande består av att du genom att umgås med någon blir mer eller mindre tvingad till tankesätt du inte vågat dig på förut. Du blir störd till att plocka fram känslor du försökt dölja, förtränga, låtsas att du inte har. Det gör ont och är smärtsamt som faan ibland.


Störande funderingar, jobbiga samtal, gråt, sorgsenhet.


Och ändå, ändå är den personen så speciell, så nära, så viktig att det är förbannat värd varenda störd sekund.


 



Du vet att genom att vara tillsammans med den personen, kanske också stör andra. De kan inte förstå hur och varför ni väljer att vara med varandra. Ni passar inte ihop, ni är fel, ni ska helt enkelt inte gilla att vara med varandra.


Ändå…

Trots allt det störande är det något av det bästa som hänt, det starkaste, svåraste, mest underbara.


Det som innehåller mest doser av livsglädje, nyfikenhet, innerlig och kokhet vänskap över alla trösklar och hinder.

Då får det störa bäst det vill, för det är trots allt mer än värt att behålla och vårda.


 



                    Pussen då   !





Av Li-Lo - Tisdag 22 mars 09:49

När man har fullt upp med att för allra första gången i sitt liv blivit publicerad i en RIKTIG tidning?


http://pdf.direktpress.se/flashpublisher/magazine/14175


Här på sidan nio (9) kan man alltså läsa en krönika. SOM JAG HAR SKRVIT!!!


Jag kan bara berätta att jag var apmallig över mig själv, att jag ens vågade skicka in den!


När jag sen fick veta att de faktiskt skulle publicera den, blev jag glittrande glad! Så det så!


Inte är det precis rikstäckande press, men 23 000 ex är inte så pjåkigt?


Pussen då   !

Presentation


Är det nåt som gör mig glad, så är det KOMMENTARER!!!
Jag besvarar dem alltid HÄR på plats.

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2016
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ kucke-li-lo med Blogkeen
Följ kucke-li-lo med Bloglovin'

Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se