när man påstår i skrift att man sällan blir sjuk..

Huvet dunkar på 8:e dagen, jag är helt slut. Jobbar ändå, vem har råd att stanna hemma?

Bet ihop i lördags på nåt sätt och såg till att Moder blev firad på sin 85-årsdag. Och förstås i fredags eftermiddag när jag stekte 2 kilo färs väl kryddad och formad till små söta avlånga "köfte", samt bakade en hög vetsnurror fyllda med pesto, feta och soltorkad tomat.

Det var ett trevligt kalas, även om det inte syns att Moder tyckte det?

   Hon var i alla fall jattefin i sin glittertröja och fick många fina paket, samt ett gulligt kort av ett barnbarnsbarn på 6 år "söta skära mormor jag älskar dej".

Det är alltid skönt att vara många i familjen när det är kalas på gång, det blir inte så mycket att göra för var och en.

Sen tyckte jag allt att det var väldigt roligt att få sätta på mig den fina partystassen jag sydde upp i Gambia.

Jag tycker den är så fin!

och även att vara en förebild för andra kvinnor.

Att till exempel som integrations och jämställdhetsminister låta sig bjudas på premiären av en sån stereotypfilm som Sex and the city 2?

Personligen tycker jag hon borde skämmas    

Jag har inte sett någon av filmerna, men TV serien har jag tittat på ibland.

Vilka kvinnor kan ärligt känna igen sig i en sån vardag? Vilka kvinnor med minsta uns av självkänsla kan vilja vara som de?

Varför överhuvudtaget framställa kvinnor på det här sättet?

Jag är inget VÅP, de kvinnor jag umgås med och känner är inga VÅP!

i media. I nittionio fall av hundra är min bild av hur det är att leva, att vara kvinna i Sverige en helt annan än den som förmedlas.

Jag har helt ärligt ingen som helst längtan efter väskor med ett speciellt märke på utsidan. (men som synes vet jag i alla fall att de finns) Visst har jag flera olika handväskor, kanske en och annan fler än jag behöver. De fyller olika behov, liten för små promenader i närheten. En större att kånka matlåda, bok och annat när jag ska till jobbet. Nån som jag tycker är fiiiin och som får följa med på fest   . Sen kanske vissa anser att jag är onödigt noga vad det gäller färger, jag kan helt enkelt inte tänka mig att ha min röda väska om mina kläder för övrigt går  i lila. (om jag inte irrat omkring extremt mycket på morgonen så jag inte hinner byta)

Jag har aldrig köpt en dyyyyr parfym, har faktiskt inte ens använt parfym på 10-15 år, ändå är det ingen som klagar på hur jag luktar (eller är min omgivning synnerligen varlig med att meddela mig?)

Den lilla make-up jag använder för att få lite fason på ögonen kommer från det jag förmodar är hörnan för småtjejer som ska använda veckopengen på sånt.

Det jag smörjer mitt rynkiga nylle och knubbiga kropp med är funktionellt, billigt och sällan parfymerat.

För att inte prata om mina kläder! Jo, jag har mycket av dom, det har jag. (att jobba i city innebär att ha vrålkoll på när det blir halva reapriset på exklusiva ställen som H&M, Indiska, Gina Tricot!) Men märken? Tjaa, när Make hjälper mig att hänga tvätt, kan det bli ett och annat märke efter klädnypor, det händer ju.

En i övrigt bra bok kan göra mig super irriterad när jag mitt i en text hittar meningar som "hon tog sin GUCCI väska och sina PRADA skor", va fasen, det säger mig INGENTING, jag har inte en aning om hur det ser ut bara för att man anger ett "märke".  (eller får de pröjs för att lägga in sånt???)

Sen verkar kvinnor i böcker och filmer ha en tendens att "bli osams" under dramatiska former. Inte ens som tonåring blev jag det och har inte fattat grejen ännu. Antingen gillar man folk eller inte? Om man gillar nån och den gör nåt man har svårt för så får man väl stå ut, prata om det eller välja bort den?

En annan sak som är mig totalt främmande är "skrikandet". I reklam, TV-serier och filmer "skriiiiker" flickor och kvinnor av upphetsing inför allt möjligt. Det "skriiiiks" för att någon har en stor garderob, för att något är billigt, för att någon har köpt  något eller för att någon träffat en person av andra könet.

Jag har ALDRIG skriiiiiikit!    Vrålat av ilska, det har jag däremot så ugnar och grannar hoppat högt!

var det enda ord jag hade att utgå från när den här berättelsen kom till. Det kan eventuellt vara "Guzzi-tjejen" från en annan berättelse, men det är inte säkert..

Håll till godo

   ”Du har blivit så djävla skum!”  vrålade hon, reste sig, sprang ut och slängde igen dörren, så att vartenda  fönster i lägenheten skallrade.

   Kvar satt jag och lyssnade på hur ljudet av springande fötter försvann snabbare än fönstren tystnade. Hennes ord skallrade  fortfarande mot huvudets skål och min förvirring sprang ingenstans. Vad menade hon? Hade jag blivit skum? Det var väl inte jag som under loppet av några veckor förvandlats till någonting helt nytt.

Två veckor tidigare hade vi som vanligt vid löning åkt till Täby centrum på lördagen. Sen Maya fyllde tio år hade vi gjort det varje månad. Egentligen tycker jag inte om att gå i butiker. Inomhuscentrum tilltalar mig inte alls, jag föredrar mindre butiker och luft ovanför mitt huvud. Men för min älskade dotters skull var det inga problem att stå ut.

   Det är ju så viktigt att ha kvalitetstid tillsammans, det kan varenda präktig föräldratidning, beskäftig ”ta ditt ansvar även som skild kurs", och näbbig dagisfröken intyga. Så jag bet ihop och följde min dotter ut och in i alla de affärer hon ”måste kolla lite i” Likt en arabisk hustru fanns jag tillgänglig och tyst tio steg bakom min dotter, jag, en fyrtioårig helgpappa, lite tunnhårig och uppgiven, men med full koll på vad som gjorde min dotter lycklig. Plånboken kanske åkte upp lite oftare än den borde ha gjort, men glädjen i Mayas ögon över varje lite pryl! Vilken pappa kan låta bli när pengarna räcker och blir över ändå?

   Den här lördagen var inte annorlunda, Mayas ögon glittrade när hon fick ännu en lite påse att bära. Jag visste att hon verkligen inte behövde ännu en glittrig penna, inte heller ett till block med rosa hjärtan. Hon behövde inte den där tröjan heller, det visste jag så väl, men när hon la sitt söta huvud på sned och tittade på mej kunde jag inte neka henne.

   Påsar i rosa, lila och blått, påsar med sjuttiotalsblommor och en minimal silverfärgad påse, Maya skuttade bredvid mig på väg till den obligatoriska vilan på pizzerian. Min dotter älskar pizza, och för mig var det skönt att få vila en stund och få lite tid att prata med henne. Visst skulle hon vara hos mig hela helgen, men hemma är det så lätt att tappa bort tiden, det finns något att syssla med hela tiden. Maya kunde tillbringa timmar i sitt rum, pyssla med sina små saker, rita, sjunga högt och falskt till sina Darinskivor, klä ut sig och sällan vara i behov av mig, att jag fanns, lät lite då och så verkade vara nog.

Maya pladdrade på i den halvtomma pizzerian. Juan hade som vanligt nickat vänligt när vi kom in, lika mycket hälsning som en bekräftelse på att vi ville ha våra vanliga oxfilépizzor med extra allt. Maya berättade om den nya killen som börjat i klassen, och som inte liknade någon annan som gått där tidigare. Han hade bott i stan tidigare, hade gått om ett år och skulle alltså egentligen gå i åttan. Pizzorna kom in, vi bytte samtalsämne och pratade om resan vi skulle göra på jullovet. Jag undrade i förbifarten över att Maya lämnade mycket av köttet, men trodde det kunde bero på att jag fallit till föga även för tjatet om att få provsmaka ur jättepåsen vi köpt på Godisparadiset. Visst skulle det egentligen vara till mysstunden på kvällen men Maya visste så väl att pappas regler kan tänjas vid behov och med rätt sorts bedjande blick.

  När pizzan var uppäten under småprat, var det dags att åka hem, vi hade en riktigt mysig pappa-dotter helg tillsammans. Efter en lång söndagspromenad körde jag henne som vanligt till stationen, det är ju bara två hållplatser med tåget till Ulrika och nu när Maya snart är tretton tycker vi det är bra att hon får börja visa att hon klarar sig själv. Jäntungen min gav mej en hård kram och en puss på kinden, önskade mig lycklig resa och skuttade iväg. Jag åkte hem, packade min väska och la mej att sova. Planet till min studieresa i Italien skulle gå tidigt nästa morgon.

Dagarna i Italien gick snabbt, fyllda av intressanta besök på vingårdar, jag lärde mig mycket om processerna och hade huvudet fullt när jag sent varje kväll somnade i min hotellsäng. Jag hann inte med många ord i telefon, varken med Maya eller med Ulrika. Ska sanningen fram var jag oerhört trött och lite lätt berusad varje kväll och uppfattade inte nyanserna av oro i Ulrikas röst. Maya hade inte lust att prata, men hon har aldrig varit speciellt förtjust i att prata i telefon med mig, så det bekymrade mig inte heller.

   Jag hade inga bekymmer alls när jag klev ombord på planet hem på torsdagens eftermiddag. Tvärt om jag var uppfylld av allt jag sett och upplevt. Tanken på de nya kontakter jag knutit och de kunskaper jag fått fyllde mig med tillförsikt och jag gladde mig åt att företaget med hjälp av detta troligen skulle blomstra i många år till.

Jag kunde jobba hemma på fredagen. Ulrika ringde och talade om att Maya skulle komma direkt efter skolan, med 14.47 tåget. Hon började tveksamt prata om hur Maya förändrats och att jag kanske borde förbereda mig på det. Efteråt känner jag att jag borde ha lyssnat, frågat och tagit mig tid att ta del av hennes oro. Uppfylld som jag var över att just ha fått reda på att vingården Monte de Garda just gått med på att skriva på avtalet tog jag därför mindre notis om Ulrikas antydningar än jag borde ha gjort.

Jag satt i bilen utanför stationen, tåget kom, som vanligt många skolbarn myllrade ur dess inre Mayas blonda lockar syntes dock inte till någonstans och jag skulle just ta upp min Nokia ur fickan när två svarthåriga individer närmade sig bilen. Min hand fastnade i fickan, jag blev stel och kände att min mun fastnade i ett vidöppet, förvånat gap. Den där personen klädd i svart, med svart hår och ett par änglavingar i rosa på ryggen.

   ”Maya?” Det var inte min mening att det skulle låta som en fråga, för visst såg jag att det var min lilla unge som stod där. Bredvid stod vad som verkade vara en pojke, lite längre, lite grövre men ändå utan minsta antydan till vuxenhet i det bleka ansiktet med svartsminkade ögon.

   ”Hej pappa! Det här är Hampus som jag berättade om, han är min bästa kompis nu”. Mayas ögon glittrade när hon tittade på figuren bredvid sig. Känslan i min mage, den var obekant och obehaglig, men jag svalde och sa ”Hej Hampus, jag heter Magnus och är Mayas pappa”. Figuren bredvid min dotter mumlade något som liknande ett hej, vände sig snabbt mot Maya och som genom ett trollslag kunde han nu tala tydligt och klart när han sa ”Hej då, vi ses sen, kom vid sextiden så kan vi göra sällskap till stan”

   Bilresan hem blev märklig. Maya pladdrade hela vägen om Hampus och allt han gjort och sagt och tyckt och var han inte gullig och såg du va fint han målat sig? Tyst mummel var allt jag bidrog med, min blick sökte hela tiden Maya och jag kände mig som en främling inför denna nya människa som satt där, så lik min lilla jäntunge, men ändå, vad hade hänt?

   När vi kom hem skuttade hon ur bilen och in i sitt rum, det var jag van vid. Men att dörren stängdes och att musiken som trängde ut därifrån var allt annat än Darin, det var något helt nytt. Jag dukade fram till middagen, började steka fläskfilé, det vill Maya alltid ha på fredagarna. Dörren till hennes rum for upp och hennes lilla näsa rynkades och så for tungan ut mellan de svartmålade läpparna. ”Bläh, men pappa, jag ääääter inte kött, det är sjukt att döda djur för att ha något att äta, har inte mamma sagt att jag är vegetarian?”

Det var väl där det började. Min förvirring och rädsla för detta nya fick mig att fara ut mot min lilla jänta! Plötsligt hörde jag mig själv domdera och stå i om ”att här ska ingen lite unge komma och tala om för mig, du ska vara glad att du har något att äta och vem är han egentligen den där Hampus och vad gör hans föräldrar". ”Och förresten du ska inte alls träffa honom eller någon annan heller klockan sex, du ska vara hemma ikväll. Jag har varit bortrest och har massor att berätta, present har jag köpt i Italien och nu är du så snäll…..”

Maya tittade upp på mig, ur hennes svartmålade ögon rann tårar som fick det näpna ansiktet att bli randigt. Hon vände på klacken, sprang in i sitt rum. Med jackan i ena handen och de där fåniga rosa vingarna i den andra kom hon ut ur rummet, och rusade mot ytterdörren.

Ilska och sorg i hennes ögon när hon vrålade de där märkliga orden och försvann. Kvar sitter jag, helgpappan, förvirrad och förlorad, försöker verkligen förstå och acceptera.

   Tyst öppnas ytterdörren igen, Maya springer fram till mig, pussar mig blixtsnabbt på kinden, vänder sig om och säger. ”Förlåt pappa, det gör inget att du är så skum, jag älskar dej ändå”. Innan jag riktigt fattat, hörs fötterna i trappan igen och genom den ännu skallrande rutan ser jag min lilla svartklädda ängel på gården. Hon vinkar och försvinner mot hörnet där en annan svartklädd figur väntar.

att blir förkyld och eländigt krasslig en gång till den här våren!   illa mår jag också..

Ovaccinerad som jag är funderar jag på om jag drabbats av den sista slängen Baconfeber, men så läste jag också att en man dött av malaria i Sverige, fast han ätit profylax. Jag fick faktiskt TRE myggbett i Gambia, så det kan ju vara det?

Om man frågar vissa kommer de säkert påstå att jag inte alls skulle simmat i lördags, att det är självklart att man blir sjuk av sånt. De vet ingenting om simmning!  

Men troligtvis är det bara nån som hostat elakt på mig i tunnelbanan..

Hostelihost och dunk i pallet tills en annan gång

Äntligen har jag fått doppa mig och simma lite utomhus i en sjö!

Hur kan nångting vara så ljuvligt, jag är lycklig. Nu har sommaren börjat, på riktigt!

Simma lugnt    

Trivs jag så det bara tjongar om det!

Det är nog en mycket viktig del av att känna lycka. Att trivas där man bor.

Om jag går ut på min balkong och tittar åt vänster så ser jag hälften av vårt centrum. Hörnet på ett av de lokala sunkställena och dess uteservering, de som väntar på middan utanför pizzerian. Jag ser de som raskar in i spelbutiken med förväntan i steget.

   Vår (tror jag) unika och ganska spännande kombination av sushiställe och konditori och dess soliga uteservering är inom synhåll. Till den lilla guldsmedsbutiken är det inte direkt nån rush, men visst slinker en och annan in där. Själv har jag varit där två gånger, men den lille smale mannens intensiva intresse för mitt civilstånd, min ålder och min person gör att jag kanske vill ha sällskap omjag behöver gå dit igen.

   Dörrarna till ICA/posten öppnas och stängs oavbrutet de tolv timmar de har öppet. Där inne träffar man bekanta och småpratar mellan frysen och kaffehyllan eller kanske mellan köttdisken och frukt och grönt hörnet.

Personalen byts ständigt ut och känns som de blir yngre och yngre. Bara de två mörkhåriga finns kvar sen länge, en liten och gosigt rund, den andra smalare och tröttare för varje år. Utbudet är inte det roligaste men priserna okej. Godis affären lär vara till salu (igen), men kyrkan som för något år sen fick ett säte i det gamla gymmet verkar blomstra (kanske för att det varit blomhandel ännu tidigare?) I skyltfönstren (!) visas foton samt prov på varor från främmande land. Utanför spelas pingis och fikas till billig penning soliga dagar och kvällar.

   "Same same but different" säljer woktakeaway och biblioteket är fullt av utställningar, föredragskvällar och dessutom böcker.

Det jag inte ser finns förstås det också.

Torghandeln som öppnar i april varje år är efterlängtad. Bra priser, prutbara, extrapris på jordgubbar varma sommarkvällar innan de stänger. Bossen pratar obegriplig arbisksvenska, men är alltid trevlig och svarar exakt på vad han tror att man frågat, inte rätt så ofta men på ett trevligt sätt liksom..

Korvkiosken med gigantiska kebabtallrikar på nolltid, den lilla butiken dit jag springer om mamma behöver nya trosor  hemburna i en påse med en tjusig avklädd dam i siluhett som glädjer pappa. Färgglada tunikor, sladdriga byxor och budgetfoppas om man söker något utöver tanttrosor.

Och när maken behövde en bönematta, för den egna inte rymdes i packningen ilade jag snabbt till butiken brevid, självklart fanns en vackert röd där. Dessutom med inbyggd kompass, nån slags sportmodell för folk i farten? Skruvar, stekpannor, plastblommor, glasdelfiner och rekordeligt parfymerade tvättmedel finnes. Datareparationer samt flashning av mobil utföres i samma butik. En sunkkrog till, en "vi har öppet sent på kvällen och har lite av varje från alla världens länder i matväg" butik. Nyheten körskola. Godis och video, samt godis och tobak. Just det en liten servicebutik för fax, it och föra över pengar, samt självklart tre frisersalonger. (de ska jag återkomma till tror jag)

Apotek, krimskramsshop  och KONSUM!

   KONSUM inte billigt inte bäst, men våran kassörska....De som bott här sen de var barn påstår att hon alltid suttit i kassan. Det är bara butiken som bytit lokal ibland. Hon är inte ung, hon är inte snabb. Ändå väljer jag alltid hennes kassa. Hon är den enda kassörskan som tittat snällt på mig när jag packat klart min kasse och med sin alltid lika rara röst sagt: "Jaa, det gick ju bra det där" Fattar ni? Jag fick beröm för att jag packat min egen påse! Hon har alltid  ett vänligt ord på sina knallröda läppar, hon nickar med sitt lilla huvud där det svartfärgade håret är uppsatt i en virrvarrig knut. Alltid beredd att klämma till med en tia om hon inte hittar rätt pris, låta en betala "tag tre betala för två"-priset även om man tagit fel varumärke.

En KONSUM ängel!

Utöver detta rika shoppingutbud, finnes här underbara människor, härlig natur runt knuten och en och annan kul aktivitet.

Jag återkommer...

(Så här såg det ut i vintras, utanför min spaningsplats.)

Min arbetsplats har numera förvandlats till "Triangelrörelsen"

Alltså, är det någon annan som varit med om ännu en omorganisation, ett förändringsarbete eller dylikt på en arbetsplats vet de vad sånt innebär.

Tidigare skulle vi tänka oss som delar i ett hjul, utrymmet mellan ekrarna var "våra kompetenser" Det var Hjulsekten det!

Igår fick vi gemensamt ta klivet in i Triangelrörelsen

Nu ska vi vara basen i en triangel (eller var jag en i toppen?) På nåt sätt ska vi tydligen också bestiga ett berg under en treårsperiod, men ingen vet vad som händer när vi kommit upp. Ska vi klättra ner? Flyga vidare därifrån? Ska vi springa i en cirkel? En spiral kanske? Och varför skulle cheferna ta ett annat spår upp?

Frågorna hopar sig. Våra ledare har självklart svaren, men ännu så länge är vi inte tillräckligt upplysta för att förstå de dunkla budskap de förmedlar.

Troligen behövs det många powerpointpresentationer, Over-Head bilder och diagram innan vi simpla lärjungar förstår storheten i Triangelns magiska inverkan på oss enkla adepter.

Åh, när jag kan tolka dessa kryptiska meddelanden som kommer att föra mig framåt och uppåt.  När jag utan att tveka eller förundras tar till mig budskapet i begrepp som SPOC, SLA, KK, K2 och alla andra fantastiska nyheter som ännu så länge är våra ledare förunnat att vara insatta i och förstå.

Studier i arbetsgrupper, projektarbeten samt enhetsövergripande samarbetsgrupper, hoppas allt detta kan leda mig framåt, uppåt, få mig att inse Triangelns makt och positiva inflytande på min enkla telefonistsjäl.

När jag nått upplysningen kommer inte ett enda telefonsamtal förbli okopplat.

Mannen som vill få svaret på huruvida strömmingsfilé luktar som rökt lax eller min vulva,kommer självklart på detta sätt få en lämplig handläggare på Underlivsdepartementet (då kan han också få svar på vilka studier som bedrivs i blygdläppsforskning)

Socialministern kommer självklart prata med damen som gråter över ett trafikskadat rådjur.

Personen som inte får vara i fred för saker och ting den inte kan se, kommer självklart att få prata med handläggaren för detta.

Alla de som ringer för att få bli Rolighetsministrar kommer självklart att få denna post i tur och ordning.

Den vanliga lilla människan som behöver hjälp behöver inte vänta en sekund förrän den är på väg.

Som telefonist kommer jag nu alltid att veta när personer som inte svarar kommer att göra det. Jag kommer känna till huruvida den som sitter i möte till 16.30 har planerat att gå tillbaka till sitt tjänsterum.

Ingen kommer någonsin att lämna sitt rum utan att koda sin telefonanknytning, ingen kommer vara på tjänsteresa när de är efterfrågade, aldrig mer kommer det att vara upptaget när jag vill koppla in ett samtal.

Framför allt kommer jag veta vem "Någon Annan" och "Vem Som Helst" är samt  hur jag  kopplar samtal till dessa.

Nu är jag en i Triangelrörelsens Gemenskap och min framtid vilar tryggt i mina ledares kompetenta händer.

HALLELULEJA!!!!