Det bästa med mitt arbete? Jag brukar alltid leta efter det bästa i sådant som tillhör livets måsten. Det gör det lättare att stå ut.

   I mitt jobb har jag gott om tid. Jag har inte gott om tid att utföra mina arbetsuppgifter då arbetsledningen kräver mer och mer av oss. Men samtidigt som jag utför dem har jag gott om annan tid. Otaliga tillfällen att studera människor.

Mina nya med-medborgare. Jag bestämde mig efter nästan tjugotre år att bli svensk. Det tog tid att fatta det beslutet, tur att jag haft så gott om den. Det första året på flyktingförläggningen när vi väntade på besked bestod mest av väntan. Då fanns det utrymme för funderingar. Åren som följde när jag letade arbete utan att hitta något gav mig också gott om tid att tänka. Sedan kom åren då jag väntade på besked om min fru skulle få komma till mig. Nu har hon bott här i sjutton år och jag har haft det här jobbet i femton. Mitt arbete har gett mig möjlighet att överväga det beslutet noga. Jag ville vara säker på att jag valde rätt. Nu är jag medborgare i Konungariket Sverige.

   När jag arbetar tänker jag på många andra saker än mina arbetsuppgifter, de kräver inte så mycket tankeverksamhet. Det är jag tacksam för.

Jag tänker mycket på hur det ska bli. När stryktipset jag lämnar in varje lördag slår in och ger en högvinst. På lördagarna är jag oftast ledig. Då går jag till spelbutiken vid torget och lämnar min kupong. När jag har gjort det är jag alltid glad. Upprymda tankar får min själ att sprudla av förväntan och mitt hjärta att slå snabbare. Sprudla är ett vackert ord, det låter precis som det känns. Min fru vet inte att jag spelar bort en liten summa varje vecka. När den stora vinsten kommer vill jag överraska henne. För att hon inte ska märka hur min själ är fylld av sprudel går jag aldrig direkt hem. När vädret tillåter sätter jag mig på bänken som står vid muren utanför. Jag röker en cigarett och betraktar människorna som är mina grannar och nya landsmän. Många av dem som passerar har bekanta ansikten. Andra är helt okända.

   Många av dem ser jag när jag arbetar. Det är många människor som passerar mig då, vissa ser jag ofta och andra bara en enda gång. Ytterst få ser mig. Den som städar i tunnelbanan är nästan, men bara nästan osynlig. Jag är tillräckligt osynlig för att det ska ge mig utrymme att tänka, betrakta och reflektera. De tidiga mornarna på stationerna nära mig tycker jag bäst om. Att se de människor som lever nära mig får mig att känna mig hemma. Många av dem ser jag på lördagarna när jag sitter på bänken och låter sprudlet sakta rinna ur min kropp.

   Visst har jag under de år som gått vunnit små summor. Min fru vet inte om de pengarna. Jag spar dem åt oss. Min dröm är att få överraska henne.

Jag vet hur mycket hon saknar möjligheten att vakna på morgonen och sätta sina bara fötter i daggvått gräs. En gång odlade jag gräs i en platt balja och ställde utanför balkongdörren. Min fru blev rasande. Hon tog baljan, kastade den med gräs och allt rakt ner i sopnedkastet. Jag hade inte förstått att det krävs en öppen himmel och frihet för att känslan ska bli fullkomlig. Hon känner sig inte fri i vårt nya land och har inte blivit medborgare i Konungariket Sverige som jag. Jag har ägnat mycket tid åt att fundera över vad som gör att hon inte hittar någon plats för sin själ här. Jag tror att det handlar om instängdhet.

Lägenheten som varit vårt hem sedan hon kom hit fyllde henne till en början med glädje. Hon lyste ikapp med alla våra nya lampor. Frysen matades proppfull med välsmakande rätter och våra kläder snurrade i tvättstugan, när de kom tillbaka fyllde de vår bostad med den varma, mjuka doften av nytvättat.

   Ofta när jag kommer från arbetet är hon fortfarande kvar på sitt . Hon är köksbiträde i det stora sjukhusets centralkök. Det doftar inte längre mat eller nytvättade kläder. När hon kommer hem ställer hon sig tigande vid spisen, värmer färdigrullade köttbullar eller öppnar en burk soppa. Som vi skrattade i början åt de lata svenskarna som inte orkade laga mat själva! ”Ät svensk mat, du som är svensk.” muttrar hon och försvinner.

På vintern försvinner hon in i sig själv, sitter bara och grubblar. När isen släpper och kvällarna blir ljusa tar hon sitt fiskespö och vandrar den korta biten ner till sjön.

    Jag fick spöet av en man som skulle kliva på tunnelbanan en morgon. Han mumlade något om sin fru, sa att jag kunde väl ge det till mina barn. Sedan försvann han in i vagnen som just skulle lämna stationen. Hela dagen fanns spöet i min städvagn, jag bar med det hem och min fru tog hand om det. Det blev sommar och en kväll reste hon sig och sa enkelt ”Jag går ner och fiskar.” Hon frågade inte om jag ville följa med och har inte varit intresserad av mitt sällskap senare heller. Jag har gått ner till berget på andra sidan sjön en kväll och sett på henne. Ensam på en berghäll sitter hon med sitt spö. Jag har ingen kikare, men jag tror att hon ser nöjd ut där hon sitter. Kroppen ser i alla fall avslappnad ut även på långt håll. Hon har aldrig haft någon fisk med sig hem, hon svarar inte på mina frågor om det nappat. Den delen av hennes liv får jag inte ta del av.

Att jag har en hemlighet känns på det viset helt rätt, vi har varsin del av livet vi inte delar med oss av. Drömmen om ett hus med gräs direkt utanför dörren har min fru delat med mig. Därför spelar jag varje vecka. Även om jag bestämt mig för att detta numera är mitt land, känner jag att även jag skulle kunna finna lyckan i ett sådant hus. Den dagen kommer när det enda vi kommer att ha kvar är tid. Jag hoppas att vi kommer att få tillbringa i vårt eget hus och kanske, kanske få sprudla tillsammans med fötterna fuktiga av daggvått gräs.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Undrar hur många gånger jag har hört det under mina nästan 20 år på den här arbetsplatsen? Och troligen alla andra som arbetar i offentlig förvaltning.   Vanligtvis betyder det att personen i fråga anser att jag ska göra precis som den ...

    Nu har det varit rättegång och domen kom häromdagen. Det var min första erfarenhet av rättssystemet. En utmattande, krävande och lång sådan. Alltså, egentligen var det ju bara tre och en halv timme, men den tiden sög musten ur mig, på så må...

Jag behöver det, och varje enda liten gnutta av att någon annan kan känna igen sigoch kanske kan leda till att de tar klivet är så mycket värd, så mycket! Allt handlade om att till varje pris stanna kvar i Bubblan.   Den Bubbla vi hade från bö...

  Varför kastade du inte ut honom första gången?   Jag inser det är helt obegripligt för många vad som händer i ett förhållande med en man som misshandlar psykiskt och fysiskt. Det är något jag verkligen förstår, för hur skulle man kunna fatta?...

Små saker händer.     Det börjar ta sig på balkongen, även om de senaste dagarna inte precis inbjudit till långa sittningar. Annat var det förra helgen, då kunde jag sätta mig och avnjuta     en dansk vän. Vi trivs bra ihop, lagom mjuka...