blir det den här gången.
Du behöver inte alls läsa det om du är här för att bli road eller fördriva tiden.
Men är du intresserad kanske det kan ge dig tankar och insikt, i sådant jag hoppas du själv sluppit genomlida.
Plötsligt fattar jag hu mycket jag stängt av.
Jag inser också plötsligt att det gått mer än fem år. Så lång tid har jag blockerat, stängt av, undvikit att känna.
Min Öbo-son har levt ett tufft liv, med droger och kriminalitet som en "naturlig" följd av det.
All den smärta och sorg han orsakade mig och andra, blev till slut mer än jag kunde, orkade eller ville bära. Dagen efter hans 18-årsdag låste jag dörren och lät honom klara sig själv.
Samtidigt stängde jag vägen in till det innersta av mitt modershjärta och det har förblivit reglat sen dess. På så sätt har jag skyddat mig själv mot allt det tunga.
Jag är medveten om att det kan låta vidrigt och iskallt, men att låta en missbrukare få fri tillgång till din kärlek är värre och gör än mer ont.
Att blockera har fungerat, både för mig och andra i hans närhet.
Jag har inte kunnat ha ett öppet hjärta, utan att samtidigt känna empati och tycka synd om och tycker man synd om och visar empati med en missbrukare, blir man förr eller senare utnyttjad och får känna smärtan på nytt.
Visst har jag vaknat ibland och känt sorg och saknad så hjärtat, själen och klumpen i magen vridit sig i övermäktig tung, svart smärta.
Visst har samma smärta kommit över mig ibland helt oväntat då jag sett någon kille på stan som fått mina tankar och känslor att vakna till liv eller läst något som fått tankarna att virvla fritt.
Men jag har inte sänkt garden, jag har inte öppnat upp för att känna helt och fullt.
Min kärlek, den djupa, varma innerliga kärleken ger jag inte längre bort till någon. Den måste var och en förtjäna genom att vinna min tillit.
Värme, glädje, solidaritet och kamratskap delar jag dock gärna och lätt med mig av fortfarande.
Visst har sonen och jag umgåtts flyktigt under den här tiden och vi har visat varandra artig respekt och vänlighet för det mesta.
Nu har vi tätare och tätare kontakt, och att han följde med på min systers 60-års kalas, var ett stort och viktigt steg.
Jag fick nu chansen att vara ensam tillsammans med honom en halv dag på min Gotlandsresa, och bara vara, inte göra något speciellt. När jag kom hem kände jag att något hänt.
All denna inkapslade kärlek till honom börjar tränga fram igen. Minnen av vem han egentligen är och vår gemensamma bakgrund, hur kul vi kan ha tillsammans tränger på, fram och vill ut.
Det gör ont, förbannat ont.
Det är sorgligt, skrämmande, kallt, varmt och glädjande på en och samma gång.
Framför allt är det fullt av oro och tvekan.
Vågar jag?
Kan jag lita på att jag kan få vara Mamma till honom igen?
Har han VERKLIGEN bestämt sig för en varaktig förändring?
Kommer jag bli sårad och falla ner i bottendjupt mörker av sorg, oro och förtvivlan igen?
Är det värt risken, att få känna mig som en stolt, glad och riktig mamma igen?
OM det går åt pipan är jag stark nog att ta mig upp?
Helst skulle jag på något konstigt sätt vilja lägga mig i sängen i flera dagar och låta all den gråt och sorg jag lagrat komma ut, en gång för alla.
Det här får mig också att inse hur lyckligt lottad jag är, som har familj, vänner och arbetskamrater som stöttat mig, så mycket och så länge.
Inser också att det är en gåva att kunna ventilera, genom att skriva om det och att jag kan göra det utan att känna det minsta skam eller skuld för att livet blivit på det här viset för oss.
Jag tror, jag tror att jag vågar!
Att jag verkligen ska låta den här länge efterlängtade saknade känslan av innerlig moderskärlek sakta sippra in och ta mitt hjärta i besittning långsamt, sakta och försiktigt igen.
Min älskade son, din Mamma kommer att stötta dig i alla steg framåt du tänker ta, bromsa dig efter bästa förmåga när du gasar på mer än nödvändigt och vänta, vänta, vänta på att du ska få känna dig hel, stark och vuxen!
Vi är värda varandra, du och jag och självklart brorsan din!
Jag älskar Dig, din lilla plutt! 
Janni
18 juli 2011 20:30
Det var det starkaste jag läst någonsin..
Li-Lo
18 juli 2011 20:40
Gullunge! Kram
tove
18 juli 2011 20:35
du är modig!! och du vågar, jag hoppas att jag en dag kommer dit med när jag kan få känna som dig och få vara mamma igen.
mängder med kramar!!
Li-Lo
18 juli 2011 20:40
Tänk att jag är säker på att du kommer få vara det! Jag är också säker på att vi känner precis samma sak, fast orsakerna är så skilda!
Tusen kramar!
Eeva
18 juli 2011 20:51
LiLo, du är underbar, stark som få, du vet vad göra, kramisar
Li-Lo
18 juli 2011 20:54
Stor kram Eeva, du är en väldigt härlig medmänniska och vän!
Alexandra (och baby Daphne)
18 juli 2011 21:20
Mitt hjärta gjorde en volt, vad fint skrivet! Du är så stark och modig!! Kramar
Li-Lo
18 juli 2011 22:53
Gulle dej Alex!
Kram och pussa baby Daphne
Mikaela
18 juli 2011 21:28
Ni är ju helt otroliga båda två. Den ena har slutat med knark, den andra har slutat röka. Så djävla starkt!!! Kram
Li-Lo
18 juli 2011 22:53
hmmmm nu skäms jag ju, har inte gått så bra för mej, men ska ta tag i det igen, lovar....
Li-Lo
18 juli 2011 23:03
Tack! Din kärlek och dina ord värmer, mycket! Kram
Li-Lo
19 juli 2011 09:49
Tack för den! Kramkram
Li-Lo
19 juli 2011 19:06
Jag tror, lite lite mer än nånsin att det faktiskt ska göra det. Tack och kram!
Renee
19 juli 2011 16:37
Min dotter var 12-13 år när hon spårade ur, droger och snatterier, massor av lögner. Då fanns lust hos mig att bara låsa in henne, skydda henne från alla dumma där ute. Man älskar men hatar sitt barn på samma gång. Hoppas att det löser sig för er. Min dotter fick vård på behandlingshem och är helt fri nu!
http://www.reneemari.blogg.se
Li-Lo
19 juli 2011 19:05
Om du läser tonårsmorsa
http://tonarsmorsa.se/2011/07/bloggtips-4/
Så kan du se den långa väg vi har bakom oss...
Inte förrän nu känner jag att han börjar ta små, små steg i rätt riktning.
Han var på Älgered, fantastiskt ställe : )
susanne
19 juli 2011 20:22
Du Lissan framför mig just nu har jag en bukett med tio baccara-rosor (en bröllopsdags-puss från min man) värmer mitt hjärta gör dom...men nu skickar jag dom till dig å din son....är det bara rosenblad kvar när de kommer fram...då får dom bli en bädd på den väg NI vandrar....lycka till!
Li-Lo
19 juli 2011 20:47
Tack Susanne! Du får mig riktigt,riktigt rörd, kram
Gunilla
20 juli 2011 07:48
Stark text! Klart att du vågar. Mamma är man i alla lägen. Ta vara på det ni har!
Hittade hit tack vare Fatous nya inlägg.
(Jag är också en av dem som var med i hennes intervjuserie för några år sedan)
Lycka till!
Kram Gunilla
http://blogg.passagen.se/pgrrr
Li-Lo
20 juli 2011 10:03
Joo, det känns som om jag kommer göra det....
Tack och tack, kram
Piedra
20 juli 2011 10:52
Att skriva, att sätta ord på det man känner är ett stort steg på vägen. Men sedan tror jag mycket på gråt, den förlösande gråten, att verkligen gråta ut all smärta och sorg man man lagrat under många år.
http://piedra.bloggplatsen.se
Li-Lo
20 juli 2011 11:21
Ja, att gråta kan vara härligt och verkligen förlösande, det har du så rätt i.
Britta
20 juli 2011 12:06
Gråter och ryser på samma gång. Det gör ont att öppna upp känslor. Det är därför vi är så rädda. (Tänker på Karin Boyes dikt; Visst gör det ont när knoppar brister.) Men det är också enda vägen tillbaka till ett helt liv. Det är en gåva att du och din son får göra det tillsammans. Vet du alla kan inte det, många blir kvar i eländet och de anhöriga får fortsätta i en maktlöshet med många smärtsamma känslor. Jag är så glad för din skull. Precis som jag är så glad för mina egna anhörigas skull. Alla beroende har inga anhöriga kvar när de äntligen lyckas bryta. Mötet mellan mitt nyktra jag och mina närmaste är ett av mina viktigaste möten i livet. Det som fallit sönder får en ny och viktig helhet. För den beroende är det lika viktigt att se tilliten återvinnas hos omgivningen, som de anhörigas glädje att känna ny tillit.
Du gjorde rätt att en gång stänga dörren. Du stängde inte dörren för din son utan för hans missbruk. Det kanske var det som bidrog till att han tvingades ta ansvar och nyktra till.
Det gör ont. Smärtsamma känslor måste genomlevas för att vi ska våga känna på de goda och helande känslorna. Du och din son verkar vara på väg. Finns det något finare. Att ha genomlevt och kommit ut på den andra sidan. Det är stort. Ditt inlägg berör, det är allvarligt i den mening att det ger hopp. Jag skulle kunna fylla på med tusen saker "från den andra sidan". Men jag tror inte att det är nödvändigt. Vi har båda varit där och därför kan vi känna varandra. Det finns ett enande i den här smärtan. Precis som mellan dig och din son. Det är det som gör känslorna så starka. Ja, en dag efter det att man har hittat tillbaka till varandra vet man att man att man inte "bara" är tillbaka utan man har kommit längre. Jag känner värme och kärlek. Kram
http://brittasblogg.wordpress.com
Li-Lo
20 juli 2011 16:12
Jag har inte tänkt på det, att det är viktigt för honom att se hur min tillit till honom växer. Tack för att du gav mej den insikten och tanken.
Som du säger vet jag alltför väl mer än jag vill från andra sidan och jag hoppas att det framgår tydligt att jag inte fördömer eller dömer, jag vill bara ta ställning. Och som det var, ville skydda mig och min andra son, helt enkelt göra valet: Ska tre eller två gå under!
Kram till dej
Jeanette
20 juli 2011 12:23
Starkt,modigt och VÄLDIGT bra skrivet.Kramar från mig,en "medsyster"!
Li-Lo
20 juli 2011 16:07
Tack Jeanette, jag vet att du vet hur det känns, kram
Li-Lo
22 juli 2011 11:05
Tack tack, jag behöver all tumhållning jag kan få!
Li-Lo
23 juli 2011 10:54
Åh, vad härligt att jag kunde ge dig det! Kram
habanero
23 juli 2011 21:45
Jag grät, Lilo, ensam på mitt kontor när jag läste intervjun hon Tonårsmorsa, och fortsatte med det när jag läste detta inlägg.Det gjorde så ont att läsa, bara att läsa. Hur det är att genomleva kan jag kanske inte riktigt ens föreställa mig. Alla mina varmaste tankar till dig och jag hoppas av hela mitt hjärta att din son hittar sig själv och vägen tillbaka. Och att det kommer en annan tid i er relation då du inte längre behöver undra om du vågar.
Jättekram
http://www.habanero.bloggplatsen.se
Li-Lo
23 juli 2011 21:51
Det har gjort ont, väldigt ont.
Jag hoppas också, mer än jag någonsin gjort. Det känns skönt, men också lite otäckt.
Dina varma tankar och jättekramen känns bra och jag är så glad att så många kommit med fina, kloka och uppmuntrande kommentarer.
Jag träffade "Tonårsmorsa" igår, vi umgicks flera timmar och det kändes som om vi var gamla kompisar enkelt, lätt och jättetrevligt!
Kramkramkram
Små saker händer.
Det börjar ta sig på balkongen, även om de senaste dagarna inte precis inbjudit till långa sittningar. Annat var det förra helgen, då kunde jag sätta mig och avnjuta
en dansk vän. Vi trivs bra ihop, lagom mjuka...
