Att fortsätta att berätta lite om Familjen?

Här kommer minnen och hågkomster i en halvsalig röra från Mammas del av det hela. Eftersom jag hade förmånen att få ta del av Mormor och Morfars liv lite grann, (till skillnad mot Farmor och Farfars) så blandar jag med egna minnen.

Mamma växte upp på Söder i Stockholm och pratar än idag stockholmska så det tjongar om det.

Här är det inte tal om att uttala rev, elg, eta och så vidare på något annat sätt än just så.

Heter man Anders, får man finna sig att heta Andurs, precis som måttet självklar heter metur och inget annat.

De bodde där Södersjukhuset nu finns, i så kallade ”nödbostäder”, baracker som smälldes upp i en hast. Området kallades Årstalunden.

Senare flyttade de till Blekingegatan, den lägenheten bodde min morfar i till den dag han dog.

Då var jag bara 9 år, men jag har en del minnen kvar.

Min mamma hade två syskon, en syster tio år äldre och en åtta år äldre bror som dog i en tragisk olycka när mamma var 12 år.

Han var ute i skärgården med vänner och festade, ungdomarna drack alkohol även på den tiden, faktiskt.

På något sätt föll han från ett tak eller en balkong och omkom. Vad jag har förstått så skulle han briljera lite för en flicka han vässade på!

Mina morföräldrar fick springa ner till en affär för att ta emot samtalet och sedan vänta tills det gick en båt för att kunna åka ut och hämta honom.

Mamma har sagt att hon var så ledsen han var alltid så snäll mot henne, och att hon tyckte det var så obehagligt att de sydde om de byxor han haft på sig till henne. 

Hennes underbara lilla ettriga syster fick dock leva tills hon var över nittio. Hon hade ett favorituttryck som gällde för det mesta i livet ” Va e re här för jävla skit”!

Min morfar föddes i Sillhövda i Blekinge, men som barn flyttade han med sin familj till Ekerö, där de blev statare. Han hade många syskon som man hade på den tiden. Han och en av bröderna fick turas om med att gå till skolan på vintern, för de hade bara ett par kängor!

Så vitt jag vet jobbade han på byggen och lite annat. Han hade även kört häst och vagn inne i stan och jag minns att han berättade att hans häst hette Sigurra! Undrar om han inte nämnde att han en gång börjat som baljrunkare?

Han var den vänligaste och mest tålmodiga som gått varannan dag i ett par kängor.

Han hade haft mina bröder hos sig en eftermiddag, när mamma skulle hämta dem, var morfar grön i ansiktet och mådde inte bra.

Det visade sig att killarna rotat fram en gammal pipa och gammal tobak. ”Pojkarna tyckte det var roligt att se när jag rökte” så det gjorde han fast han höll på att storkna.

Han bodde ensam sina sista år, för mormor dog när jag var fyra. Efter att blivit påkörd av en bil, låg hon länge på sjukhus.

Jag hade ingen barnomsorg, så jag fick ofta följa med när mamma skulle hälsa på. På stenåldern när jag var barn, ansågs det inte lämpligt för barn att se sjuka människor.

Så jag fick sitta ensam i sten(ålders)trappan och vänta när mamma var inne på avdelningen.

Jag brukade få en serietidning och en tablettask att roa mig med.

En gång kom en farbror, han tyckte att jag verkligen borde få träffa min mormor och ledde in mig på avdelningen, men jag hann knappt innanför dörrarna förrän en barsk sköterska ledde ut mig igen.

Undrar om någon skulle våga/komma på tanken sätta en fyråring ensam ens i sin egen trappuppgång idag?

Morfar hade inget emot att ta sig en liten snaps till maten ibland. Men för att det inte skulle vara ”för enkelt” att ta sig en rackare, hade han ett litet knep. Han förvarade flaskan i ett överskåp, för att nå dit måste han ställa en pytteliten stol, uppepå en annan.

Men detta konststycke klarade han galant ända till sin död vid 84!

Han var en riktig gammeldags farbror, kostymbyxor, promenadskor, skjorta med manschettknappar, blanka ärmhållare och väst med klockkedja över magen.

På vintern hade han krimmermössa och en skinnjacka som säkert vägde 5 kilo!               

Han förvarade sitt lössnus i en dosa av näver, och hade alltid en bit solkigt papper i fickan för att torka de små rännilarna som rann ur mungiporna.

Till honom ringde jag när bröderna retats eller bråkat med mig, han hade alltid tid att lyssna.

Några tröstande ord på den blekingska han aldrig övergav funkade bra för det mesta.

Kalle Håkan var en riktigt bra Morfar han   och nu ska jag strax bege mig hem till hans lilla jänta, min mamma!

        Trevlig Helg och

                                    Pussen då    !

 

pethra

26 augusti 2011 15:55

Vad du är go som delar med dej av dina härliga minnen,jag tycker det är jättekul att veta <3

Li-Lo

26 augusti 2011 20:01

Du är bra go du med, kram

 

Gun

26 augusti 2011 18:28

Vad roligt, och vad mycket du vet och minns från din barndom och om dina släktingar. Jag vet inte mycket alls om mina.

http://horni.blogg.se

Li-Lo

26 augusti 2011 20:01

Oj, va kul att även någon utanför kan tycka det är roligt.
Jo, vi har nog pratat en del om detta hemmavid, så jag tänkte det var smart att skriva ner det innan jag blir helt gaggig!

 

tove

26 augusti 2011 19:00

underbart och jag sitter som alltid och småler när jag läser om våran släkt. Tack för att du delar med dig!!
kram från en annan jänta

Li-Lo

26 augusti 2011 19:59

Gullunge, kram

 

Ama de casa

29 augusti 2011 09:22

Vilka härliga (och delvis tragiska) minnen du delar med dig av. Tack!

http://amacasa.wordpress.com

Li-Lo

29 augusti 2011 10:07

Jätteroligt att det uppskattas, varsågod!
Jobbar på mormors storyn...

 

Brianna

29 augusti 2011 13:23

Vad roligt att läsa! Skratta så jag grät åt inlägget med den gamla tobaken :)

http://chilipralin.bloggplatsen.se

Li-Lo

29 augusti 2011 13:38

Oj, var roligt att du gillar det, tack!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Undrar hur många gånger jag har hört det under mina nästan 20 år på den här arbetsplatsen? Och troligen alla andra som arbetar i offentlig förvaltning.   Vanligtvis betyder det att personen i fråga anser att jag ska göra precis som den ...

    Nu har det varit rättegång och domen kom häromdagen. Det var min första erfarenhet av rättssystemet. En utmattande, krävande och lång sådan. Alltså, egentligen var det ju bara tre och en halv timme, men den tiden sög musten ur mig, på så må...

Jag behöver det, och varje enda liten gnutta av att någon annan kan känna igen sigoch kanske kan leda till att de tar klivet är så mycket värd, så mycket! Allt handlade om att till varje pris stanna kvar i Bubblan.   Den Bubbla vi hade från bö...

  Varför kastade du inte ut honom första gången?   Jag inser det är helt obegripligt för många vad som händer i ett förhållande med en man som misshandlar psykiskt och fysiskt. Det är något jag verkligen förstår, för hur skulle man kunna fatta?...

Små saker händer.     Det börjar ta sig på balkongen, även om de senaste dagarna inte precis inbjudit till långa sittningar. Annat var det förra helgen, då kunde jag sätta mig och avnjuta     en dansk vän. Vi trivs bra ihop, lagom mjuka...