Det är jättebra med frön som växer och gror som de ska. Många av de olika chilipepparfrön jag sått växer, lite sakta nu i början, men de lever och utvecklas.

Dumt nog satte jag även kalebass och sommarsquash för någon vecka sedan. De är nu långa räklar som jag inte riktigt vet var jag ska göra av innan det blir väder nog att plantera dem utomhus.

På mitt skrivbord ligger en påse med många gröna, fina korianderfrön. Dessa har jag fått av en tjej som städar här, som själv tagit hem dem från Thailand, jag blev jätteglad för dem.

Har inte testat att odla det tidigare, men börjar väl med en liten kruka i köksfönstret?

Andra frön har tyvärr inte alls tagit sig som jag önskat.

Nu när jag kommit hem från Gotland, fått tänka och känna efter lite, så inser och förstår jag att det frö jag höll i min hand i somras, snarare mer eller mindre har vissnat, eller i alla fall helt och hållet stannat helt i växten.

Jag är tvungen att ta till mig att sonen återigen har fallit.

Han är en missbrukare.

Självklart gjorde han sitt bästa för att ljuga mig full, släta över, förringa och pladdra bort sanningen. När jag nu i lugn och ro fått sortera allt jag såg, kände, hörde och upplevde kan jag inte blunda längre.

Jag känner sorg och ilska. Jag är uppgiven och ledsen. Jag önskar jag kände mer stridslystnad och jävlar anamma, men än så länge tar de här tunga känslorna överhand och jag går med en stor tung klump i magen, axlarna uppdragna, svullna ögon och gråten alldeles för högt upp i halsen.

Jag har svårt att förstå hur sjukvården kan skriva ut så mycket mediciner så att den som får recept kan sälja till andra.

Jag fattar inte hur socialtjänst, sjukvård, psykiatri och kriminalvård kan se alla tecken och få all information direkt från en missbrukare utan att sätta in tvångsåtgärd i form av LVM (Lagen om Vård av missbrukare).

När sonen var yngre och hamnade på sjukhus i Stockholm vid flera tillfällen på grund av överdoser, skrev läkare flera intyg på att de tyckte det var en åtgärd som skulle sättas in.

När jag ringde till socialtjänsten och frågade varför det inte gjordes svarade man att man pratat med honom och han minsann intygat att ”det där bara var enstaka tillfällen och att han numera verkligen inte höll på med sånt”. Därför hände ingenting…

Mitt barn:

Använder i princip allt han kan få tag på av ”nedåtdroger”, i första hand subutex, som är avsett att stilla abstinens hos heroinmissbrukare men även heroin då och då.

Har en ADHD-diagnos som inte kan behandlas så länge han missbrukar, så han missbrukar för att hålla den i schack.

Inbillar sig att han är FRI! Tror att det liv han lever är friare, mer värt och roligare än det vi som föraktfullt kallas Svensson lever.

Lever i ett totalt utanförskap, hela hans umgänge består av andra, gärna äldre, som har missbruksproblem av olika slag.

De snattar det de tycker de behöver när de inte har pengar, lever på ”soc” eller försäkringskassan för övrigt. De är övertygade om att ”samhället” gör allt för att ”fucka upp” deras liv på alla sätt det kan.

Slösar helt enkelt bort sitt liv.

Jag har en gång sparat det här citatet, kan tyvärr inte tala om vem som skrivit det. Men de här orden är så sanna och beskriver så väl varför jag ett tag gjorde mig stenhård och varför jag idag har ett helvete.

"Man tycker så lätt synd om den som sitter fast i ett missbruk. Fast det kan vara mist lika synd om en anhörig. Som anhörig "tycker man synd om" tills man har nått en gräns där man känner att det räcker nu och då måste man i stället göra sig stenhård för att inte känna kärlek, eftersom den kärleken är det som kan göra att man är möjlig att manipulera igen."

Det gör det ondare varje gång jag släppt på den hårdheten, låtit min kärlek växa, bara för att få den utnyttjad, sårad och manipulerad igen.

Jag mår inte bra, men känner att skriva är ett av de sätt som hjälper mig, lite, lite och jag vet att jag har godhjärtade, varma läsare som inte dömer utan försöker förstå istället.

Det kan hända att det blir tyst ett tag här, eller också kanske jag bloggar om helt andra saker, stänger av och gör mig stenhård igen.

Tillägg: Jag kan inte med ord förklara hur glad och varm jag blir när jag tänker på att min andra son har lyckats hålla sig ifrån den här skiten. Att han trots alla svek, all tid han fått vara utan min uppmärksamhet på grund av detta vuxit upp och blivit en mycket fin och jävligt klok kille, det gör mig tacksam!

                               Pussen då    !

 Här kan du också läsa mer om hur vi haft det.....

 

Jeanette

21 mars 2012 14:11

Jag vet så väl hur du känner min vän, och jag kan inte annat än beklaga att det är som det är:(! Sorg,frustration,maktlöshet,ilska och till och med hat mot sitt eget barn, är det man känner.
Och ilska mot att samhället inte kan kliva in och tvångsomhänderta!! Vår svenska narkomanvård idag är baserad på att den ska ske frivilligt ( iaf när ungarna blivit vuxna, att dom har knarkat bort sin hjärna i flera år och stannat i mognad tas det ingen hänsyn till alls!) och det innebär katastrof för många.
Varma kramar till dig, och behöver du prata av dig så finns jag/ Jeanette

Li-Lo

21 mars 2012 14:18

Tack Jeanette!

Ännu så länge är jag nöjd med att skriva av mig...
Dessutom är det så att han själv vid flera tillfällen sista tiden har bett om hjälp med avgiftning, men se nää...

Kramkram

 

Ama de casa

21 mars 2012 18:27

Det gör ont i hela mig att läsa det här. Och då kan jag ju inte ens komma i närheten av vad du måste känna.
Du är en STARK kvinna!
Kram på dig!

http://amacasa.wordpress.com

Li-Lo

21 mars 2012 19:25

Tack!
Kram

 

Moma

21 mars 2012 21:46

Jag känner med dig!! LVM har väldigt lite med vård att göra, jag vet inte varför man envisas med att kalla det tvångsvård då det inte är någon vård utan inlåsning, tvångsgjord andning. Det finns mer sysselsättning och motivationsarbete på ett fängelse än vad det gör på ett LVM-hem. Jag hoppas verkligen att sonen får, och kan ta emot, frivillig vård så han kommer på fötter nu!!
Bamsekram

http://www.momaskitchen.se

Li-Lo

22 mars 2012 09:57

Jag vet att det inte är något bra alternativ, vi hoppas på kontraktsvård, tyvärr kunde han ju inte komma till den rättegång som skulle vara idag i Stockholm, då han kanske skulle kunna ha blivit dömd till det....

Bamsekramen värmer, tack!

 

Tonårsmorsa / Fatou

21 mars 2012 22:05

Varma kramar till dig i din förtvivlan! Jag är säker på att det kommer bättre dagar, även om det är svårt att se när man känner sig ledsen, arg, förtvivlad och besviken! Kärlek och styrka till dig! ♥

http://fatou.se

Li-Lo

22 mars 2012 09:50

Tack!
Det känns faktiskt lite bättre redan, att skriva av sig är bra.
Jag får börja bygga upp mitt stenhjärta igen tills det börjar hända något, finns inte annat att göra, tyvärr.
Kram

 

Amy's piece of cake

22 mars 2012 09:32

Så duktig du är som odlar chili mm!

Min mamma odlar mycket koriander, chili och annat i kolonilotten på somrarna. Hon gör som dig att hon odlar upp i små krukor därhemma först (chili och tomater) och sedan när plantorna är starkare och större odlar hon dom utomhus. Koriander odlar hon direkt ute på vårkanten och två skördar hinns med!

http://amyspieceofcake.blogspot.com

Li-Lo

22 mars 2012 09:48

Det är så roligt, så att det inte är det minsta duktigt : )
Jag tänkte också försöka odla koriander i omgångar och testa både ute och inne för att se var det går bäst

 

Gun

22 mars 2012 22:12

Det är svårt att föreställa sig hur du har det, blir så ledsen för din skull. Du verkar så stark trots allt, men jag skulle önska att både du och sonen fick må bra på riktigt. Kram!

http://horni.blogg.se

Li-Lo

23 mars 2012 08:04

Jag tror att jag är ganska stark och orkar med, men märker på kvällarna hur trött jag är.
Sen kommer stunder när tårarna tränger upp, vare sig jag vill eller inte.

Kramkram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Undrar hur många gånger jag har hört det under mina nästan 20 år på den här arbetsplatsen? Och troligen alla andra som arbetar i offentlig förvaltning.   Vanligtvis betyder det att personen i fråga anser att jag ska göra precis som den ...

    Nu har det varit rättegång och domen kom häromdagen. Det var min första erfarenhet av rättssystemet. En utmattande, krävande och lång sådan. Alltså, egentligen var det ju bara tre och en halv timme, men den tiden sög musten ur mig, på så må...

Jag behöver det, och varje enda liten gnutta av att någon annan kan känna igen sigoch kanske kan leda till att de tar klivet är så mycket värd, så mycket! Allt handlade om att till varje pris stanna kvar i Bubblan.   Den Bubbla vi hade från bö...

  Varför kastade du inte ut honom första gången?   Jag inser det är helt obegripligt för många vad som händer i ett förhållande med en man som misshandlar psykiskt och fysiskt. Det är något jag verkligen förstår, för hur skulle man kunna fatta?...

Små saker händer.     Det börjar ta sig på balkongen, även om de senaste dagarna inte precis inbjudit till långa sittningar. Annat var det förra helgen, då kunde jag sätta mig och avnjuta     en dansk vän. Vi trivs bra ihop, lagom mjuka...