och gör det inte det, så får man väl klara sig ändå bäst man kan.

Men en del saker tycks faktiskt bli lite bättre, lösa sig, ge med sig eller liksom försvinna.

Försvunnit har äntligen de sista spåren av fasad- och takjobbarkillegubbarna.

Äntligen, så kan jag öppna alla fönster, jag kan se ut, åt alla håll, jag kan ha min balkondörr öppen utan att riskera att någon synnerligen ovälkommen katt eller annan varelse rantar runt i mitt hem.

Här gäller verkligen, man vet inte vad man har förrän man saknar det, Fy Fabian vad jobbigt detta har varit.

Frisk luft är verkligen underbart!

Något som inte kanske precis blivit bättre är det här ontet jag dras med. Men igår var jag i alla fall och röntgade mina höfter och gjorde ultraljud. Det sistnämnda visade att jag har ett inflammerat muskelfäste vid sittbenet på vänster sida och en inflammerad slemsäck i höften på höger. Det är faktiskt med andra ord inte så konstigt att jag vaggar omkring som en liten anka!

Så nu får vi se om min härliga husläkare har något smart att ordinera för att få bort eländet. Själv föreslog jag ett rumpimplantat, för att få något mjukt och skönt att sitta på om det inte ger sig.

  Lite så??

Min tanke är att de är experter på detta i Brasilien, så en remiss dit, ta med honom som konsluterande läkare och framför allt som frambärare av drinkar de tre-fyra veckor jag förmodar att jag blir tvungen att ligga på mage i en solsäng innan jag åker hem!

  Kanske här?

Stor-sonen har varit utan illegala substanser i snart fyra månader och känns lovande stabil, så jag och alla andra håller tummarna (och ibland andan) för att det ska fortsätta så. Det är härligt att träffa honom nuförtiden, glad, trevlig, snäll och full av framtidstro.

Bortbo-sonen har haft det lite tufft, men kämpar på. Tyvärr fungerade inte samarbetet med tjejen han filmade åt längre och ännu mer tyvärr när han sagt upp sig för att göra det på heltid. Nu stämplar han och har lite vikariat, men jag tror han hittar ett nytt jobb snart.

Att vintern inte försvunnit, men däremot låtit bli att visa sitt vita kalla nylle, det är jag verkligen hjärtinnerligt glad för. Vill faktiskt inte tänka på hur det kommer bli i halkan med de här jädrans problemen…

Just idag, har ju även arbetsveckan så gott som försvunnit, vilket inte heller stör mig nämnvärt.

                           Pussen då    samt en härlig helg!

på den här länken!

http://missvivis.bloggagratis.se/2014/10/30/10910004-tavla-om-en-goodiebag/

Av någon anledning, blir de fler och fler, mysteriet ter sig mer och mer obegripligt för de inblandade.

Bloggens reporter LiLo har fått en exklusiv intervju med den hårdaste drabbade, Lottelis (inte hennes riktiga namn)

Vi ska försöka reda ut frågtecknen och tillsammans leta efter en förklaring till det till synes oförklarliga som händer i Stockholmsförorten, här kallas Bulleträsket.

Lottelis berättar:

-          Det har kommit smygande, jag kan inte säga exakt när det började. Det är som ett svart hål utan botten som bara slukar den. När det pågått ett tag, trodde jag att det i alla fall inte skulle bli värre, men nu känns det som om det inte finns något slut.

Vår reporter försöker få fram några frågor, men ”Lottelis” börjar flacka med de gröna ögonen, hon drar fingrarna genom det korta röda håret och får helt enkelt något uppgivet över hela sin uppenbarelse.

-Jag vet snart inte längre, det känns hopplöst. Hur jag än gör blir det inte bättre. Den tar helt enkelt slut, jag ger snart upp. Det blir bara mindre och mindre av den, förut drabbades jag mestadels på morgonen, men nu händer det att den försvinner spårlöst i princip när som helst.

Vår reporter lämnar ”Lottelis” stående under sin köksfläkt, med en cigarett rykande i askfatet och blicken fäst i fjärran.

Bloggens reporter inser att trots denna starka djupintervju, kommer vi troligen inte få ett svar på vad det är som händer i Bulleträsket.

Hur kan den försvinna, vart tar den vägen och varför eskalerar detta?

All den tid, som varje morgon utan att lämna ett spår försvinner från ”Lottelis”, trots hennes tappra försök att få den att räcka till.

Kommer hon i framtiden inte hinna lägga sig att sova, för att hinna med det hon ska innan det är dags att bege sig till arbetet?

Frågorna är många och det mest skrämmande är, att hon märker hur det på senaste även försvunnit tid på samma oförklarliga vis, även mitt på dagen, kvällen eller natten. ”Lottelis” nämnde även i förtroende för mig, att hon misstänker att det även naggas tid av själva livet och uttryckte en stark oro för att den inte alls kommer att räcka till i slutändan.

LiLo

er grävande reporter i verkligheten