Varför kastade du inte ut honom första gången?

Jag inser det är helt obegripligt för många vad som händer i ett förhållande med en man som misshandlar psykiskt och fysiskt. Det är något jag verkligen förstår, för hur skulle man kunna fatta?

Jag gjorde det inte.

Det kommer inte på en gång.

Det är inte dåligt hela tiden.

Vi hade roligt, det fanns värme, det fanns en närhet i våra samtal jag inte kunde motstå.

Vissa dagar.

Då kunde vi prata i timtal. Roliga, spännande, utmanande diskussioner. Om stort, smått, personligt och i allmänhet.

Andra dagar.

Allt jag sa var fel. På ett långsamt och i efterhand obegripligt och mycket obehagligt sätt fick han mig att tycka att mitt sätt att fungera, resonera, tänka och agera behövde ändras.

Så till den milda grad att jag vände ut och in på mig, för att han skulle fortsätta tycka om mig. (jag ville ju inte förlora de där härliga stunderna).

Ursäkter och överseende blev utan att jag märkte det, min vardag. Utrymmet för mig att uttrycka mig, att existera på mina villkor har krympt.

Mina vanor är fel, behöver ändras. Mitt sätt att vakna stör. Det är fel på mina matvanor, min klädsel, mina rutiner, hur jag tittar på folk, mitt sätt att umgås med mina egna barn, allt detta det borde förändras. Inte för att han bryr sig, utan för min egen skull så klart.

Han vill ju bara ”göra mig till en bättre människa!”

Mina lama försök att ge honom feedback på hans vanor och ovanor tystas.

Han vet minsann vad han gör i alla lägen. Han har full koll på allt. Han är ju så mycket mer mogen än vad jag är.

Min vardag blir insnärjd i ursäkter, förlåtande, tåtassande.

Mitt motstånd har brutits ner och jag hittar inte riktigt mig själv längre. Utan att jag förstått hur det gått till, har hans sanningar blivit mina.

Men inuti blir jag omedvetet en samlare. Jag samlar elaka ord, orättvisa handlingar och bevis, bevis för vad det är han gör när han drar iväg utan att svara på vart.

Jag vill hitta något som kan skada hans stolthet, ta hål på hans självgodhet och spräcka hans bubbla av överlägsenhet.

Jag samlar en frustrerad ilska.

Jag försöker bli av med den genom att vara lite småroligt provocerande – ingen reaktion.

Jag skriver ett långt brev – ingen reaktion, det ligger oläst.

Till sist brister det.

Jag slänger ut mig allt som samlats i okontrollerad frustration och blint raseri.

Ondskan i hans ögon gör mig bara argare för den får mig att förstå och inse att det som skett inte beror på mig och vem jag är.

Jag orkar inte ens bli rädd för hans ilska, jag vill bara bort från hans manipulerande sätt och komma loss, bli fri.

Kaoset, våldet, förnedringen tar vid och det finns ingen återvändo.

Tack och lov!

Nu är jag skadad, ärrad, sårad och sorgsen, men fri!

 

Fatou

7 januari 2019 14:53

Jag tror det ligger mycket för oss kvinnor att göra just detta. Vi har lärt oss från barnsben, omedvetet, att vi bör anpassa oss, inte ta plats, att vi inte är riktigt lika bra som män! Att de vet liiiite bättre. Så pass mycket bättre att vi i en nära relation nästan kan vända ut och in på oss själva för att bli "bra nog". Det är så viktigt för oss att "vara duktiga", att vi lätt glömmer att vi kanske har helt andra behov, drömmar och förhoppningar.

Jag är så glad att du tog dig ur och hoppas du inte kommer anpassa dig så mycket igen att du glömmer dina egna drömmar och behov och vem du är, för du är ju helt perfekt på att vara den du faktiskt är!

Det bästa med våra misstag är att vi faktiskt lär oss något av dem och faktiskt blir starkare i oss själva med våra erfarenheter och faktiskt med vår ålder också! Mycket kärlek till dig!! ❤❤❤

http://https://fatou.se

Li-Lo

7 januari 2019 14:59

Du har rätt!
Om man dessutom är lite sårbar, har lite dålig självkänsla och längtar efter att ge och få kärlek är det alltför enkelt att bli fast...

 

Fatou

7 januari 2019 15:25

Du har förstås helt rätt! ❤

http://www.fatou.se

 

Eeva

7 januari 2019 15:39

Älskade LiLo, vilken stark text. Blir så berörd, hoppas du förstår vilken underbar och härlig medmänniska du är. 🥰

Li-Lo

7 januari 2019 15:42

Tack Eeva

 

Katarina

7 januari 2019 16:02

Tack för en mycket stark och mycket tänkvärd berättelse!

Li-Lo

7 januari 2019 17:30

Tack Katarina ❤

 

Gaby

7 januari 2019 21:15

Vi önskar dig stora styrke!

Li-Lo

7 januari 2019 21:47

Tack ❤ jag har nog fått tillbaka mycket av den, men det gör fortfarande ont i själen och handen emellanåt

 

Ama de casa

8 januari 2019 17:57

Du... Finaste du! Jag vet inte om min kommentar kom iväg lite halvfärdig sådär... Wiffit på hotellet där vi är nu kunde vara "lite" bättre om man så säger. Den for iväg, men om jag puttade iväg den eller inte det vet jag inte. Den var i alla fall inte färdigskriven.

Men nu skyndar jag mig att säga (skriva) att jag är glad att du är tillbaks i bloggvärlden, att jag önskar att läsningen hade varit roligare, men att jag är övertygad om att du kommer tillbaks som den starka och härliga kvinna som du är! Ja, det märker jag ju att du redan har gjort genom att jag har läst det här inlägget.

Största KRAMEN till dig! Ja, du får en stor PUSS också :-)

http://amacasa.wordpress.com

Li-Lo

8 januari 2019 18:09

Kommentaren försvann visst!

Jo, det kunde varit roligare, fsst det känns viktigt att förmedla och det är ett sätt att bearbeta, det tar evinnerlig tid tyvärr.
Jag ska verkligen försöka skriva lite mer och även om annat.
Ha det så härligt på resan kram +puss

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Undrar hur många gånger jag har hört det under mina nästan 20 år på den här arbetsplatsen? Och troligen alla andra som arbetar i offentlig förvaltning.   Vanligtvis betyder det att personen i fråga anser att jag ska göra precis som den ...

    Nu har det varit rättegång och domen kom häromdagen. Det var min första erfarenhet av rättssystemet. En utmattande, krävande och lång sådan. Alltså, egentligen var det ju bara tre och en halv timme, men den tiden sög musten ur mig, på så må...

Jag behöver det, och varje enda liten gnutta av att någon annan kan känna igen sigoch kanske kan leda till att de tar klivet är så mycket värd, så mycket! Allt handlade om att till varje pris stanna kvar i Bubblan.   Den Bubbla vi hade från bö...

Små saker händer.     Det börjar ta sig på balkongen, även om de senaste dagarna inte precis inbjudit till långa sittningar. Annat var det förra helgen, då kunde jag sätta mig och avnjuta     en dansk vän. Vi trivs bra ihop, lagom mjuka...

Jo, jag har bloggen kvar. Det finns i alla fall en person som undrar och vill veta hur jag har det. Hej Ama!   Det har varit tungt, jättetungt. I början av mars blev min systerdotter, tillika bästa vän, reskompis, dansvän och så mycket annat my...