Vi förväntas arbeta enligt detta, det ska även värdesättas i lönesamtalen ifall vi jobbar så eller inte.

Okej!

Grejt!

Det är verkligen en fantastisk tanke.

Att vi ska premieras om vi ser problem i förväg, påtalar dem och försöker komma med lösningar.

Som tanke.

Nu vet jag inte hur många möten i arbetsgrupper, projektgrupper, styrgrupper, genomförandegrupper och samverkansgupper det tagit ledningen att komma fram till detta. Troligen väldigt många?

Jag har även misstankar om att det kanske, eventuellt ligger någon konsult som lyckats sälja in detta bakom själva idén?  I alla fall är det sådana vi ska få tillbringa en halv dag tillsammans med inom en snar framtid, så ska det mixas över sektionsgränser och vi ska lära av varandra.

Allt är ju helt otroligt bra, att vi ska se problemen innan de uppstår för att kunna åtgärda dem och att vi dessutom får göra det tillsammans med kollegor som jobbar med helt andra saker. (För vi ska ju gudbevars lösa våra problem med lokalvårdare, vaktmästare och fastighetsplanerare…)

I tanken.

Fast…

Vi är så långt ner i det hierarkiska systemet man kan komma och detta är en minst sagt hierarkisk organisation. Platt vet man inte vad det är. Det finns synliga och osynliga hierarkier, de införstådda vet precis vilka delar som är ”mer värda” än de andra.

Dessutom styrs vår organisations arbete av politiska beslut.

Det innebär att den ledning vi som jobbar längst ner har, är skitnödigt rädd för att stöta sig med den politiska ledningen. ”De där uppe” kan i princip göra som de vill, ingen har ”rätt” att tala om för dem hur saker och ting skulle kunna ändras för att fungera. De kan dessutom utan att meddela ändra rutiner, vanor och vad vi andra trott är regler efter eget tycke.

Försöker vi då påtala, att det kommer att bli problem, krångel och besvär, får vi svaret: De har bestämt att det ska vara så.

Efter det kommer det en PUNKT, en stor en och så är det färdigproaktiverat om den saken.

Till saken hör, att just vår lilla grupp sedan urminnes tider (i alla fall under mina 14 år) hela tiden, dagligen redan jobbar på detta vis.

Vi är så förbannat proaktiva, att den där yoghurten med ett liknande namn skulle gå och gömma sig om den mötte oss på gatan.

Detta trots att vi år ut och år in stöter på patrull, får kalla handen och talar för döva öron.

Vi ger upp emellanåt, lite till mans, men det finns alltid någon som har sugen kvar och den som tappat den tillfälligt, plockar snällt upp den, dammar av den och låter lika glada, snälla och proffsiga som innan.

Vi fortsätter handskas med mycket gamla damer som med säkerhet vet att det fanns en bomb på deras äldreboende som inte smällde, med rasister som ringer 400 samtal i veckan till oss, med barn som vill prata med mamma eller pappa.

Vi lyssnar snällt på de som har jättesvårt att uttrycka sig och försöker förstå vad de egentligen vill, vi hänvisar till rätt ställe, vi tar emot utskällningar för att de vi försöker koppla till aldrig svarar.

Vi tar emot skäll för politiska beslut som fattats och står ut med att få veta att vi sitter på våra feta bakar här uppe i Stockholm och tror att vi är något och får lönen betald av den som ringer. (de tror ofta att vår lön ligger på samma nivå som deras i toppen, hahahaha!)

Förresten, när de säger just det ”Jag betalar din lön” tänker de inte på att det faktiskt är ännu värre för oss?

Vi som jobbar och jobbar, betalar skatt, som går till våra egna löner…

Hur kul tror de att det är, va?

Inte undra på att håret reser sig...

                               Pussen då !    

Just nu är det mycket som är upp och ner och ner och upp.

På jobbet har något eller några snillen bestämt att vi ska ha ett nytt system att arbeta i.

Det är ju alltid bra med nya saker, som gör det dagliga arbetet enklare, snabbare och mer effektivt.

Men, när ingen kontrollerat hur det kommer att fungera i skarpt läge, eller om det faktiskt passar det sätt vi jobbar på, eller tar ansvar för att ALLTING skitit sig, så känns det rätt hopplöst.

Min reaktion blir att bara avvakta och förhålla mig på gränsen till apati. Jag hittar inte viljan att engagera mig i det som andra pappskallar ställt till helt enkelt.

Det trista i det hela är att vi, som faktiskt är duktiga och kunniga på vårt jobb och vår organisation framstår som inkompetenta och idioter.

Och apropå idioter, så är det svårt för att inte säga omöjligt att inte påverkas av strömningarna i vårt samhälle just nu. Något annat bra ord för de som gör skillnad på medmänniskor beroende på var de är födda, hur de ser ut på utsidan, vilka kläder de bär, eller vilket språk de talar.

Hur jag än vrider och vänder på det, har jag svårt att hitta något annat ord än idioter som beskriver dem?

Eventuellt skulle jag kanske vilja kalla dem stackare. Allt de missar, alla möten, allt som ger nya lärdomar, insikter och fyller livet. Tänk att vilja stänga det ute? Vilken förlust!

Upp och ner har det också blivit för sönerna och i slutändan mig, då deras pappa dog häromdagen.

Inte för att det är en stor sorg, de har ju inte haft någon kontakt på åratal. Den yngsta har inte sett röken av honom på mer än 20 år, faktiskt. Men pappersarbete, krångel, telefonsamtal och någon slags begravning som ska ordnas.

De reagerar helt olika, den yngre är bara ointresserat irriterad och den äldre har fått sin ADHD superaktiverad och är superstressad och helt virrig. Alltså ställer LiLo AKA ”hönsmamman" upp och hjälper till med det jag kan.

När det inte finns mer än 1.92 i svenska kronor att tillgå i dödsboet blir det inte mycket att fördela, men massor att bestyra ändå, tyvärr.

Till råga på allt passade höstjäveln på att göra entré, jag är ju inte ens i närheten av att vara färdigbadad, hallåååååå!!!!

Men såklart finns det bra saker i livet, det är ju aldrig bara skit, verkligen inte!

I fredags åkte finaste utstyrseln på

Härligt att sitta tillsammans med 30 000 andra som gillar samma sak som man själv! (även om de inte såg till att vinna eller ens spela kul fotboll, tyvärr)

Och så var det fullmåne i lördags, den lös så innerligt starkt att det blev som när man försöker fota solen, häftigt!

Rätt vad det är, har de här dagarna bleknat och det enda jag minns är kanske att jag faktiskt fick till ett blogginlägg!

         Pussen då                  !

Joo, den har förändrats, det är en sak som är säker.

Om man tar en händelse i min ungdom till exempel.

En mycket kort och osedvanligt dum period hängde jag i yttersta utkanten av ett ganska patetiskt Mc-gäng.

Men samtidigt hade jag andra polare och ibland blandades de på olika fester.

Nåväl, vid ett tillfälle var vi på en fest i en förortslägenhet.

I hissen upp till lägenheten skedde just en sådan blandning. De unga männen var förmodligen fulla av både alkohol och testosteron. En sådan kombination i samband med att hissen ledde upp till lägenheten, där två av ”de snygga tjejerna” bodde, gjorde att det av någon anledning blev ett bråk.

En person tar upp en kniv, för att hugga en annan i magen, en tredje (en av mina bröder) lyfter upp sitt ben för att skydda sin kompis. Det slutar förstås med blodvite, ett rejält hugg fick han i benet så det tillkallades både ambulans och polis.

Många polisbilar kom, då de redan var ute och letade efter någon annan värre brottsling i trakterna.

Ambulansen fick för övrigt även ta med sig en ”vän av ordning” som tyckte han behövde gå ut och markera sin närvaro med en stor hund. Hunden fick fnatt av allt oväsen och högg sin husse rejält i handen.

Detta blev en liten, liten notis i en kvällstidning (eller kanske båda).

Tänk hur det skulle sett ut idag!!!!

Mc-gängets vilda fest spårade ur!

Knivdrama i förort. Flera personer fördes bort i ambulans.

Stor polisinsats när Mc-gängets medlem attackerat rival i hiss!

Chockade grannar berättar: Vi visste ingenting om vilka grannarna var!

Ögonvittnen från knivdramat i…

Uppgörelse i den undre världen, Mc-gänget attackerade på privat fest.

Och sen hade det börjat låta som det gör idag:

Vart är vi på väg? Vad är det som händer i Sverige? Våldet ökar lavinartat.

Sen hade trollen på nätet börjat spekulera över personernas härkomst och med all säkerhet lyckats hitta någonting som i deras ögon var ”osvenskt” i dessa personers ursprung eller beteende.

Jag vill verkligen inte förringa det som hände, hade inte brorsan varit snabb hade det kunnat gå rejält illa. Knivar ska inte användas som vapen, verkligen inte.

Men ändå, jag tänker på att det förmodligen inte var den enda våldshändelsen, som inte fick gigantiska rubriker.

Man tog det helt enkelt för vad det var, en idiotgrej och ansåg inte att det behövdes blåsas upp till gigantiska format för att sälja lösnummer.

Jag skulle idag inte komma på tanken att köpa en kvällstidning då jag dels inte vill stödja sensationsskriverier och dels för att det faktiskt inte står något i dem som intresserar mig.

Ledare och annat i dem som skulle kunna vara av intresse läser jag på nätet i så fall.

Tjaa, det var det jag hade på lilla hjärtat den här gången

eller förresten..

Jag gjorde en av de otaliga (synnerligen vetenskapliga och pålitliga) testerna som Facebook+ erbjuder igår och minsann, var det inte mitt i prick den här gången?

Trevlig helg och pussen då   !

   Det är inte dött, det har bara varit väldigt mycket vila och vådligt liten blogglust.

Men hur kan jag låta bli att ta till mig av Amas vädjanden? När hon varit dålig och allt?

En snabb resumé av underbart lediga dagar, ska jag försöka få till. Mest i bild, men kanske med ett och annat klokt ord också?

Började faktiskt med några soliga dagar hos bror på landet, små snabba dopp i kyligt vatten.

Åkte buss en dag, en kvinna som satt mittemot mig hade så fina strumpor att jag var tvungen att fråga var hon köpt dem.

Den underbara kvinnan svarade:- I Tensta, det är synd att vi inte känner varandra, annars kunde jag köpa till dej nästa gång jag åker dit. De här är lite trasiga tyvärr, annars kunde du fått dem!

-Ingen fara sa jag, jag har semester och kan åka dit någon dag.

Det gjorde jag också, med bästa C.

OJ! Va saker det fanns i affärerna där, saker jag inte skulle vilja ha om de så kastade dem efter mig, men enhel del fynd gjorde jag, bland annat de där små gulliga strumporna.

Klänningarna var väl kanske inte helt i min smak och kanske inte alls gjorda med tanke på oss med gulrosa ton på huden?

Innan det blev dags för resa hann jag blöta mig hemmavid också.

En annan sak jag hann med innan resan till Västkusten var att mer eller mindre förgås av oro och maktlöshet. Bortbo-sonen, han for till Schweiz med tre vänner en måndag, passade på att låna min brors hus där, när de var i Sverige.

Efter tre dagar ringer han på kvällen och säger att han hoppat i vattnet där det var dykförbud och att han fått ont i foten.

Han skickar en bild på en rejält svullen fot och jag råder honom att åka till sjukhus (igen, de hade varit där, men då de är unga och kaxiga hade de inte beställt kortet från försäkringskassan och ville inte betala 5000 för röntgen)

Faktiskt lydde han mammas råd och snart ringde han igen och talade om att fotleden var bruten på flera ställen!

De ville inte operera, skickade "hem" honom med en såndäringa plastpjäxa, blodförtunnande och rejäla doser smärtstillande.

Dagen efter kontaktade jag SOS International. Tack Godegode för att ungen hade en hemförsäkring med reseskydd! De tog över allting och efter fyra dagar var han hemma och dagen efter oprerades han.

Nu har gipset tagist bort och han går åter med "pjäxa" och får inte jobba förrän i november tidigast.

Jaja, det kunde varit värre...

Jag själv, kände att hur mycket jag än bryr mig om honom, inte gjorde varken till eller från, så jag for till min lilla stuga som planerat.

Där blev jag varmt välkomnad

Ett par goa dagar med syster (1 st), systerdöttrar (5 st) , systerdotterbarn (11 st) och systerdotterbarnbarn (1 st)samt en hög respektive for jag och systerdottern modell äldst till Danmark - Jylland - Århus - Skagen.

Bilade runt lite, stärkte oss då och då, när det blev långtråkigt

med insmugglade lakritspipor.

Satt på en strand

Och gick ända ut på Grenen i Skagen. Fantastisk plats, som syner inte bara vi som ville stå där två hav  möts.

En och en halv dag till i lilla huset innan jag for hem och fick träffa sonen. Det var skönt att se att han var hemma.

Sen träffade jag en annan gullis, mitt nästanbarnbarn som nu är ett och ett halvt år och hur jädrans söt som helst.

Badat och cyklat lite i hembygden

Igår var det sista semesterdagen, cyklade runt en sjö för mig själv och tog mig ett dopp, innan jag avnjöt en "hejdåsemesteröl" och en god sallad hemma på ballen!

Nu får jag ställa mig här ifall jag känner att jag behöver lite luft

Våran "rökruta"!

och blir jag helt utmattad, får jag väl göra som innan semestern

Lägga mig under "Filt", detta vackra konstverk som beslutats ska pryda väggen i det rum jag sitter och arbetar.

Summering:

Underbart skönt att inte ha tider att passa.

Dum unge som gör sig illa.

ALLDELES för lite bad.

God mat kan man äta även om det är kallt och regnigt.

Värme och kärlek från en massa goa människor är som tur är inte heller väderrelaterat!

              Pussen då   !

 verkligen är allvarliga och viktiga här i livet.

Som att äta och att umgås.

I fredags var vi ute tillsammans de flesta av kollegorna och jag. Ja ni ser själva hur seriöst jag tar detta med att umgås?

En fantastiskt trevlig italiensk restaurang. Jättenära där vi jobbade innan vi bytte lokaler, ändå hade jag aldrig varit där. Il Giardino heter den, så mysigt ställe.

Bra priser och trevlig personal. Åt gjorde vi förstås, jag tog en meny med tre rätter, smaskens allihop. Och som sagt, det är allvarligt och kräver både omtanke och rejält med koncentration innan man börjar äta.

Som vanligt missade jag att fota maten, men chokladtårtan såg så underbart god ut, att när jag tog första tuggan var jag så ivrig att jag högg mig själv i läppen med tänderna, så att blodvite uppstod. Men det var det värt, den var verkligen utsökt.

En riktigt lyckad afton med kollegorna blev det, många, många skratt och intressanta samtal därtill. När jag kom hem, var jag ganska uppspelt (?) och tyckte det var jätteroligt att jag var uppe så sent att alla mina solcellslampor hunnit tändas. Men tjaa, att fotografera dem var inte så lätt, om det berodde på vinet eller att det är ett svårt motiv låter jag vara osagt.

Nu ska det strax firas midsommar, för min del som nästan alltid hos bror på landet! Måtte solen skina på mig, på er alla och jaa, typ på alla som vill det.

     Löv jo

                  och  Pussen då   !

Jag säger det rätt ofta, att jag är glad över att ha vuxit upp på den gamla (eventuellt goda) tiden.

Tror inte att jag, även om jag är en ganska stark person med hyfsat självförtroende, hade mått speciellt bra i denna utseendefixeringstid.

De sociala medierna, som svämmas över av information och bilder kan ju inte göra det lättare att acceptera och stå ut med sin  operfekta  kropp.

Det händer att jag kommer över information på nätet som får mig att fundera.

Som liksom gör problem av det, som jag utan alla dessa sociala medier inte skulle ha en aning om att det skulle vara ett sådant.

Till exempel det här med att magen förändras när man varit gravid och fött barn.

Jaa, alltså den förändras troligen med tiden även utan att man burit barn i den.

Men just nu tänker jag på att jag genom social medier fått reda på att det skulle vara ett mer eller mindre socialt handikapp att magen på vissa liksom delar sig lite när man kånkat runt på en unge eller fler där inne.

Att det till och med anses att man skulle ha rätt att operera den, kanske till och med på samhällets bekostnad.

Tänk om jag vetat det.

Jag som alltid tyckt att det är lite gulligt, att det nästan ser ut som ett hjärta!

Kolla bara, när man vänder det upp och ner :)

Glad sommar och glöm inte, att för att få en bikinikropp,

tar man en kropp och sätter på den en bikini, svårare än så är det inte!

                                 Pussen då   !

Dela gärna detta inlägg, det kan ju kanske finnas någon som blir glad över att se att vi alla har olika magar, men att det viktigaste med en mage trots allt är att man kan fylla den med god mat :)

Så här års brukar min lilla vrå här vara fylld av fina bilder.

Bilder på vackra platser där jag badat och i allra, allra bästa fall om ni haft extrem tur, kanske en bild på mig i badkläder.

Eeeh, jag har inte ens varit nere vid sjön ännu.

Jag brukar fläska på med den ena bilden efter den andra som visar den frodiga grönskan på min balkong.

Så icke detta år.

Jag skulle kunna dra till och visa en bild på mina händer utan vantar!

Men nää, ni får en glimt av det som står därute på balkongen och liksom väntar på att frodas.

Träden är i alla fall gröna och om jag är ledig, händer det att jag går upp, drar ifrån gardinerna, öppnar fönstret och ligger och bara njuter av grönska, susandet och kanske lite fågelliv därutanför en bra stund innan jag går upp.

     Livskvalitet!

Något annat som frodas är KÄRLEKEN   

Ja tyvärr inte min, men Stor-Sonen har träffat ett hjärtgull som han mer eller mindre sitter fastklistrad vid på detta vis...

Fast igår började han praktisera i köket på en restaurang så då blir det lite mindre tid till gosande kan man tro.

Ja, just det, sen var det min soffa. Nu är den äntligen på plats efter mycket väntande.

Första datumet var 9/5 och sen ändrade man till 16/5. Den 15/5 ringde de och talade om att den var ”på villovägar”! och lite senare samma dag att den ”kommit bort”! Så de fick beställa en ny som faktiskt kom i fredags och nu står den på sin plats.

      Stor mjuk och skön! 

Självklart har jag klagat och gnällt, den kompensation IKEA erbjöd i telefon tyckte jag var alltför snål, så nu har jag mailat dem och hoppas på en mer generös sådan. Det enda problemet är ju att hur stor eller liten den än blir kommer den ju göra att jag måste åka dit och handla igen, för att få någon nytta av den   

För övrigt har jag väldigt försiktigt och varsamt börjat träna mina klena muskler, ett par veckor ska jag göra det hos sjukgymnasten och sedan är planen att jag ska köpa mig ett gymkort!!!

Jag tror, jag tror på sommaren, den kommer, kanske lite sen i starten bara, eller??

(av någon anledning vägrar apparaten låta mig lägga in stora bilder, sorry!)

                     Pussen då   !

Idag vill jag hylla de två personerna, som ger mig rätten att bli firad denna dag.

 
De två krabater, som jag varit enastående morsa till, sedan de båda rände runt i blöjor med nappar i trutarna och snoriga näsor.
De som fått mig att förstå att man kan och orkar, så mycket, mycket mer än jag hade en aning om. Att det finns hav av tålamod och kärlek att ösa ur.
De som fått mig att ta fram mod och styrka ingen hade en aning om att det fanns i mig.

De som också fått mig att hitta min irritation, ilska, vanmakt och tvingat mig att hantera den, med varierande resultat.
De som sett till att jag fått sitta i väntrum på sjukhus, på soc-möten, elevvårdskonferenser och  genomlida husrannsakan av mitt hem.

De som väckt mig mitt natten, med iskalla fötter och varma runda armar som lagt sig runt min hals så jag inte kunnat andas.
De som släpat hem pinnar, stenar, halvdöda igelkottar och krävt att dessa ska förvaras i mitt hem.
De som fått mig att fatta att ett hem inte är ett ställe att titta på, utan en plats att leva i.

De som genom åren tagit hem kompisar, som jag i vissa fall velat kasta ut, men försökt behandla med respekt. Men som också sett till att flera av de kompisarna idag kallar mig Mami, Morsan, Extra-Mamma och fyller mitt liv med varm glädje när jag träffar dem.

De som idag är två unga män med livet framför sig, som oftare än någon annan talat om att de älskar just mig!

Tack sönerna, för att ni ger mig rätt att fira denna dag   

                              Pussen då   !