Önskar att jag vore färdig, i stället för helt slut.

Jag har flängt som en skållad råtta hela helgen. På lördag morgon fick jag börja med att flytta tvättmaskinen. Den hade de som städat, ställt framför ett av de två skåp i köket jag hade saker kvar i! Så för att få mitt frukostägg, var jag tvungen att flytta den först. Sen tog jag ut allt ur de skåpen, torkade ur dem och satte fart.

Lite rörigt var det allt.

Pysslade på i fyra fem timmar. Ett par av dem var min kompis G på besök, men då hon har värk och svårt att se, nöjde hon sig med att dricka kaffe och titta på. Bara det gjorde henne så trött, att hon la sig i min säng en stund, fast hon såg bra därifrån också!

Men tänk vad en krispig bukett tulpaner kan göra underverk, så här pass prydligt blev det, när den kom på plats.

Igår var det sovrummet jag försökte hitta tillbaka. Kartonger och kassar tömdes på sitt innehåll. Det är nästan pinsamt hur mycket ägodelar man har och jag gör verkligen mitt bästa för att fundera innan jag stoppar tillbaks något.

Förvånas också över visst omotiverat överflöd av vissa saker:

Jag är ju inte precis den som tillbringar timmar i skogen, täljandes korvpinnar och barkbåtar?

Har tittat en del på nätet efter grejer jag skulle kunna tänka mig att köpa eller byta till mig för att få det lite som jag vill ha, nu när allt börjar bli klart.

En kvinna hade lagt upp massor av saker i en grupp på Facebook hon ville byta ”mot nåt litet, ett värmeljus eller två”. Å vad spännande tänkte jag och började titta.

Men, näää…

Inte ens om jag fick ett värmeljus, eller två eller en hel värmeljusfabrik skulle jag sätta upp denna på någon av mina väggar.

Ärligt talat så tycker jag det påminner om ett gigantiskt rövhål och då jag redan vet att jag är

skit-snygg behöver jag inte spegla mig i ett sånt!

I morse tänkte jag att eftersom jag klättrat, lyft, burit och haft mig hela helgen, kunde jag strunta i att träna, ta det lugnt och njuta av min sovmorgon eftersom jag jobbar sent.

Hade råkat glömma att det var idag, de skulle fixa alla elektriska installationer och därmed ha elen avstängd större delen av dagen. Så jag gjorde mig klar, tog en krispig, iskall kort morgonprommis och tjänade in lite flex i stället.  

                                        Pussen då   !                        

Hur man än vänder sig så har man i alla fall framtiden framför sig och det som har varit har bara tagit slut.

Det är väl därför man fotar, skriver och dokumenterar en hel del.

Och när man sen tittar på de där fotona från förr så upptäcker man att det var så himla länge sen det gjorde det, tog slut liksom.

Småbarnsåren med allt slit och släp. Men samtidigt med himla gulliga och fantastiska små individer, med helt skilda personlighet och sinnelag.

Här är ett exempel på det.

 Det var dags för dagisfotografering. Att bestämma över sådant som inte är viktigt slutade jag med rätt tidigt, till exempel vad de skulle ha på sig, så länge det var tillräckligt varmt, någorlunda helt och rent så läte jag dem bestämma det själva rätt tidigt.

Så jag sa: Ta på det ni tycker är allra finast nu då.

Stora gossen valde alltså lite konventionella finkläder, lillplutten en gammal sliten tredje eller fjärdehandströja, men med Ninja Turtles på!

Jag gillar nog den bilden bäst av alla deras dagisbilder. Tror faktiskt att det också är den de ser gladast ut på!

Sen finns det en del slut, jag tycker kunde kosta på sig att komma lite tidigare och sluta vara så himla mycket framtid framför oss.

Vintern och våren till exempel!

Jag vill: Gå utan halkrisk,   se de första gröna bladen        pumpa min cykel, städa min balkong, gå ner till sjön när isen försvunnit, stoppa handen i det iskalla vattenglittret och tänka på att jag snart, snart ska låta dess bruna vatten omslutna min vita kropp!

Lovar att inte gnälla över att det luktar upptinad hundskit , att det är skräpigt och fult, inte ens över att de aldrig sopar bort gruset, bara jag får sitta i värmande sol och få min första fräken.

Tyvärr får jag inte alls lika många fina nuförtiden som när jag var lite yngre.

  Pussen då   !

Samt en Dräglig Sabbat på er alla, nu går jag snart hem och spolar lite!

komma förbi och trycka på knappen och titta när det spolar i toan?

Välkomna hit, här brusar det i rören   ! whoopwhoop!

Bara badkaret, och lite elinstallationer kvar, yesssssss!

Nu har vi fått veta hur det blir. Den för närvarande Norrbo-sonen, fick inte det han själv önskade och enligt mig var mycket motiverad för.

Han får i stället stanna kvar där han är tills 21:a april.

-  

Vi trodde att han skulle få avtjäna de nya två månaderna med så kallad kontraktsvård i stället. Det skulle i så fall inneburit uppåt ett år på behandlingshem.

Men av någon anledning anser man inte att detta är något för honom. Därutöver har han en väntande rättegång till. Jag hoppas innerligt att de inte väljer att ge honom mer tid innanför staket då.

Men som sagt jag är skeptisk, förstår inte varför man inte tar tillvara när någon själv önskar att få vård, när personen själv kommit en god bit på väg.

Under de här åren som gått har vi självklart diskuterat, eller snarare jag har argumenterat på alla tänkbara sätt varför man ska avstå från droger.

En sak jag hävdat hela tiden är att det inte är ett fullvärdigt liv att leva med avtrubbade känslor. Att livet blir så mycket rikare, om man känner ALLA känslor och att det faktiskt inte är så när man har droger i kroppen. Det har han självklart inte hållit med om, utan envetet påstått att han ”minsann känner”.

Därför blev jag väldigt glad häromdagen, när han själv tog upp det och talade om att han tycker det är härligt att känna igen, att han har massor av känslor och längtar efter den häftigaste av de alla:

Att vara kär!

Han pratar också mycket om framtiden, att han vill jobba med mat även när han kommer ut. Han har frågat de civila kockarna han jobbar med där om han kan använda dem som referens i framtiden.

Det är inte alls så, att jag inte tycker att man ska ta konsekvenserna av sina felaktiga och korkade handlingar. Däremot tycker jag verkligen att behandling (under valfritt tvång som ju kontraktsvård är) måste vara ett bättre alternativ för en så pass ung, och för tillfället mycket motiverad person.

Men det är bara för oss att acceptera, och det är också att framsteg hos honom, att han gör det. Ett besked av det här slaget hade tidigare utlöst haranger om samhället, ”soc”, jävla idioter och ”jag har faktiskt rättigheter”…

Jo, jag har hopp och fröet som legat och väntat på att våga gro, funderar igen på att sätta fart.

Vi mammor är väl sådana!

Här, här och här kan du läsa lite om hur det varit. I det första fick jag så mycket fina kommentarer att jag blir gråtfärdig när jag läser dem!

             Ni, mina rara läsare är verkligen värda Pussen då   !

En hel del där man sitter på sitt telefonisttillväxtarsle.

Har nämnt de här ”upplästa” sms-meddelande tidigare. Igår fick jag det kortaste och skummaste nånsin.

”V” Inget mer!

En annan som fick mig att undra var den som ringde och presenterade sig ”Hej, jag är journalist på tidningen Papper och Kontor”.

Då tyckte jag väldigt synd om den kvinnan. Tänk bara!

Att kosta på sig en lång utbildning, kanske ta dyra studielån, kämpa och slita för att klara av det. För att sedan skriva spännande reportage på Papper och Kontor!

Jag kan tänka mig att det är en sådan där tidning, som kommer vare sig man vill ha den eller inte, som ingen läser och många irriterar sig på att överhuvudtaget vara tvungen att plocka ur brevlådan eller postboxen.

Men det är ju egentligen inte mitt problem, när jag tänker efter.

Inget annat heller vad jag kan komma på just nu.

Har inte skrapat färdigt lotterna    ännu, så jag befinner mig fortfarande i den kalla Nord, och vem vet?

Om jag vinner massor med pengar, kanske jag får problem?

Och förresten köpte jag mig lite lycka ändå igår, titta vilket fint fodral    att ha sjuttikortet  SL-kortet i.

För att det var så gulligt, köpte jag ett till min fina kollega S också!

Bara för det, så ringde de från nästa spännande tidning nyss: VVS-forum!

                        Pussen då   !

Inte förrän nu har jag börjat fundera på det som diskuterades en hel del för ett tag sedan.

Eller kanske jag har varit inne på det förr, jag klattrar ner så mycket att jag inte alltid vet vad jag gör, har gjort eller bara tänkt att jag ska göra.

Det här med att inte ha pengar, att vara ”fattig”. Eftersom jag levde helt ensam med mina killar så många år och jobbade halvtid en del av dem, vet jag mycket väl hur det är när pengarna aldrig räcker till.

I morse kom jag att tänka på en annan sak när det gäller det där. Det är ju faktiskt inte bara barn som fyller år och ska ha presenter. Familj och goda vänner, samt arbetskamrater och bekanta fyller år, gifter sig och får barn de också.

Att säga till sina arbetskamrater som gör en insamling när någon fyller jämnt, att man inte har råd, det gör man inte. Där är det ändå enklare, då det oftast är en mindre summa.

Men när det skulle samlas till någon annan kunde det kännas tungt. I familjen, där fungerade det bra trots allt. Jag har turen att ha en generös och klok familj som anser att var och ska betala vad den kan när det kommer till insamlingar. Trots det har det alltid känts som om jag ”borde” bidra med mer.

När det har kommit till vänners bemärkelsedagar, bröllop och familjetillskott har det ibland grävt djupare hål. Jag vill minst av allt framstå som snål, jag är inte ens det, men pengar har det varit ont om emellanåt.

Det har som tur är förbättrats, nu behöver jag inte känna så längre. Jag har nu bara mig själv att ta ansvar för, mina pengar är mina. Jag kan äta vad som finns i kyl och skafferi om det är så att någon bemärkelsedag skulle gräva ett större hål i min lilla börs.

Apropå det, jag ska nog ta och skrapa en av de två trisslotter jag har i den.

Så vi hörs från varmare breddgrader nästa gång, hoppas jag! Inte det här vintergrå som jag vandrade i på väg till jobbet i morse.

 Skeppsbron

och Blasieholmen.

                             Pussen då   !

I fredags efter jobbet var jag ännu en gång på Naturlig hälsa på Söder.

Den kinesiske mannen Bo, han kan knåda han!

Ontskönt och otroligt välgörande. Och fiffigt är det att ha en väninna som bor precis bredvid. När jag låg där med hos Bo(sse) så kom jag på att jag faktiskt inte köpt någon present till henne, när hon fyllde femtio i somras. Varför inte se till att hon, som alltid har ont överallt får komma och njuta av hans nypor?

När jag tänkt den tanken blev jag så himla glad över att få göra det för henne, att jag knappt kände det onda längre.

Vi satt sen hemma hos henne och pratade bort en flaska vin.

Traskade sen lite hit och dit, innan vi hamnade på den grekiska krogen Kamarina på Östgötagatan. Deras vegetariska tallrik innehåller mat för en halv familj och är Jättegod!

Proppmätt och lite vintrött stapplade jag hemåt och sov gott.

Å så var det det här med jobbarkillegubbar…

Jag har släpat vatten upp och ner för trapporna sen början av februari.

Visst det har varit jobbigt, men jag har stått ut, trots att mina uschliga knän har gnällt en del.

Likaså i lördags när jag tog ett tag med golvmoppen, för att samla upp lite mer byggdamm. När jag ska tömma ut vattnet stöter jag på min granne som bor snett ovanför. Vi småpratar lite när hon plötsligt säger: ”Visst är det skönt att vi fått vatten i köket i alla fall”

Lilla jag kände hur min mun gapade både stort och häpet. Jag som just burit upp och ner tre-fyra gånger redan denna dag. ”Det kom i förra veckan” säger hon och tittar lite på min hink.

Tänk vad snällt av jobbarkillegubbarna, OM de kostat på sig att upplysa om detta!

Men, herreminje, så lyxigt det känns nu, att bara vrida och så kommer det både kallt och varmt vatten!

                   !!!!

Lite annat har jag hunnit med en del väldigt trevligt till och med, men se fota, det hinner jag visst aldrig, ska försöka skärpa mig.

                           Pussen då    !

Vänlighet, associationsförmåga, tålamod, glatt humör och en himla massa mer tålamod.

Det är egenskaper en förälder bör inneha.

Samt en telefonist.

Dagens andra samtal var från en upprörd man, som ville prata om ”svartskallar”.

Sådana samtal tar mycket kraft och energi.

Jag har förstås mest lust att tala om vad jag tycker, men vill å andra sidan gärna ha jobbet kvar. Vi har inte heller policyn att tala om vad vi heter, annars tycker jag det vore rätt roligt att dra till med Fatima, Jasmina eller något annat som kanske fick personen i andra ändan att haja till lite.

Men nää, jag lyssnar, frågar och förklarar hur det är organiserat här och klumpen i magen får jag göra mig av med senare.

Strax efteråt en anställd utan att presentera sig, som kräver att jag ska utföra saker med en annan persons anknytning, som inte på något som helst vis är tekniskt möjliga.

Då skriker personen att det har ni minsann gjort förr och ”Nu gör du det!”.    !!!

Trots detta låter jag bli och är dessutom fräck nog att tala om att jag gärna vill att den personen det gäller själv ska tala om det.

Att det ringer pappskallar, förvirrade, sjuka, ledsna, arga personer från världen utanför min arbetsplats, det kan jag leva med. De har rätt att få service och att bli behandlade med tålamod och respekt.

Men att de som arbetar här och till sist syvende faktiskt är mina arbetskamrater och kollegor behandlar mig som en liten okunnig lort, det tycker jag suger!

Tack och lov är det ytterst sällan, men jag blir faktiskt illa berörd.

  och lite lessen...

Sen öppnar jag vårt intranät och blir glad igen när jag hittar detta:

Fågel på lastkajen!

Efter att ha varit i kontakt med Viltjouren på Ekerö så har vi fått följande info. Fågeln är troligtvis en hon koltrast som har självmant valt vår lastkaj som sitt revir.

Rekommendationen är att försöka hitta hennes bo och ta bort det. Det kommer att göra att hon troligtvis beger sig av från lastkajen.

Vi bör inte heller mata henne.

Nästan lika näpet som mandelkroksmysteriet!

                                   Pussen då   !  och Trevlig Helg därtill