Jag är en ganska så, väldigt flitig Facebookanvändare.

I min Facebookvärld finns inte de här nuttegullepluttiga statusarna som det skrivs en massa om. Mina vänner känns antingen roliga eller bara raka och ärliga i sina.

Jag uppfattar det som att mina vänner tycker att Facebook är ett av många sätt att kommunicera med vänner och bekanta helt enkelt. Ett bra sätt att snabbt nå ut till de man vill ska få veta något.

Nu var det första gången jag läste ett dödsbud på Facebook.

En ung kille, något år äldre än min äldsta miste sitt liv, genom att överdosera droger.

Vi har bott grannar med den här familjen. Jag vet att han har haft stora problem med missbruk i flera år. Hans mamma och jag har hela tiden pratat mycket öppet om det här, eftersom vi båda kämpat mot våra söners missbruk och för deras chanser att få leva värdiga liv.

Vi är inte nära vänner, men såna som pratar när vi ses och kommenterar varandras livshändelser just på Facebook.

Jag vet att han de senaste åren fungerat bra i samhället, han har haft jobb och eget boende.

Men något fick honom att återfalla i missbruk som ledde till den här tragiska händelsen. Jag vet inte om det på gått länge, eller om det var ett enstaka återfall. Det är inte det minsta viktigt heller.

Det här är ett scenario jag själv målat upp i mitt huvud alltför många gånger.

Ändå känner jag att tanken på detta hemska är ljusår från att verkligen behöva uppleva det.

Att vakna upp, inte bara de första outhärdliga dagarna utan resten av sitt liv med vetskapen om att mitt barn, min lilla unge, min älskade son aldrig mer kommer att finnas.

Det går helt enkelt inte att föreställa sig.

Jag har gråtit och emellanåt känt mig helt matt de här sista dagarna. Äldsta sonen har inte mått bra, Vi har hamnat i bråk, jag har skällt ut honom för att han inte tar tillräckligt starkt avstånd från droger i mina ögon. Jag har velat slå honom, men i stället storgråtit för att han inte verkar fatta vad hans missbruk har utsatt mig och hans lillebror (och alla andra som bryr sig om honom) för. Denna ständiga oro för att det värsta ska hända. Han själv har varit ledsen, uppriven och haft svårt att hantera allt. Nu har vi landat lite och bestämt att gå på begravningen tillsammans.

Många av killens vänner samlades i vårt centrum dagen det hände. De har tänt ljus, lämnat blommor och små meddelanden.

På morgonen dagen efter var det kyligt och jag tycker att dessa frostbitna rosor på något sätt förmedlar sorgen på ett fint sätt.

Nästa vecka ska jag laga mat och ta med mig till familjen, där det även finns två yngre syskon. Jag vet att jag inte kan ge tröst, men medkänsla och lite avlastning från det vardagliga som trots allt måste tas om hand kan jag kanske bidra med.

Om det bara gick, skulle jag snabbt trolla bort alla dödliga droger, så att inte en endaste förälder, anhörig, käresta eller vän till skulle behöva uppleva detta.

Ta hand om er och alla ni bryr er om   Kram