men...

Jag tycker många föräldrar arbetar mer än de behöver.

Jag har varit ensam om mina barns försörjning i princip hela deras liv. Underhållet som försäkringskassan betalar ut och inte ett enda öre till har vi fått av deras pappa. Någon enstaka juklapp har de fått, men inte ett bidrag till kläder, sportutrustning eller något annat sådant.

Från det att jag började jobba när den yngste var ungefär två tills de var i 10-13 årsåldern jobbade jag deltid, faktiskt bara halvtid.

Vad jag vill säga är, att vi klarade oss på detta och dessutom hade vi det bra. Det var bara materiella saker vi saknade, men inte så att varken jag eller de led.

De hade alltid hela och rena kläder, vi åt god mat, de hade kalas om de ville när de fyllde år. De fick julklappar och födelsedagspresenter. Vi reste någonstans varje år. Inga långresor, men till stugor vi hyrde, i Sverige, Danmark och på Åland.

De hade cyklar, inte de senaste eller dyraste men ändå.

Vad vi hade gott om var tid och ärligt talat: Jag hade INTE orkat jobba heltid, stressa hem, laga mat, lägga barn och ta hand om allt själv annars! Eller jo, orkat hade jag, men med vilken kvalitet i livet?

Som vi levde då: med massor av tid för lek tillsammans, långa eftermiddagar, utvilade helger och en mamma som faktiskt orkade leka, ta promenader, låta hemvägen ta tid och vara full av upptäckter och äventyr. På sommaren orkade jag ta en kvällspromenad till sjön för att vi skulle kunna kvällsbada. Vi tittade på barn TV tillsammans och jag läste massor av böcker för dem.

I och med att jag hade tid, kunde jag också laga mat som inte krävde massa halvfabrikat, vilket ju blev billigare. (jag brukade laga en rätt till middag och en annan som vi kunde äta nästa dag när jag ändå stod där och pysslade)

Vi hade skruttiga, men sköna och barntåliga möbler.

De hade kompisar hemma som åt, fikade och sov över.

Visst kunde det vara tufft när det blev skolutflykter eller andra utgifter i slutet av månaden, som många andra bloggare vittnat om.

Jag ska också tala om att jag många gånger sökt och fått bidrag av olika storlek ur alla dessa fonder som finns. Jag kunde känna ibland att jag och killarna kanske inte var den som mest behövde de pengarna, men å andra sidan var det en hel del jobb att leta reda på dem, skriva eller ringa för att veta om vi var "rätt målgrupp" och sen att skriva ansökningar.

Men hur som helst, så tänker jag ofta på detta, när jag ser hur fruktansvärt stressade en del föräldrar verkar. 

Ta det lugnt! Köp inte allt ni tror ni behöver. Era ungar behöver inte modekläder, finaste och dyraste av allt.

De behöver er, er tid, er ork och er lust att finnas för dem

Pussen då   

 

Jeanette

4 oktober 2010 18:57

Ligger mycket i det du skriver,fast det kan ju vara så att man helt plötsligt blir ensamförsörjande och kanske har lån etc som gör att man måste jobba heltid.
Men överlag så tycker jag verkligen att föräldrar borde sätta barnen först ( alltså TIDEN med sitt barn).
En annan sak som inte gör saken lättare är att barn är sååå elaka mot varandra,retas och mobbar för att barnen inte har de rätta märkena och sakerna. Så pressen är stor från alla håll!
Kram på dig/J

http://www.lejonmamman.bloggplatsen.se

Li-Lo

4 oktober 2010 20:16

Jag vet att det inte funkar för alla, men överlag borde man fundera över sina val. Om du har kvalitetstid med dina barn, har du mer tid att diskutera sådant som konsumtionssamhället på deras nivå.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Undrar hur många gånger jag har hört det under mina nästan 20 år på den här arbetsplatsen? Och troligen alla andra som arbetar i offentlig förvaltning.   Vanligtvis betyder det att personen i fråga anser att jag ska göra precis som den ...

    Nu har det varit rättegång och domen kom häromdagen. Det var min första erfarenhet av rättssystemet. En utmattande, krävande och lång sådan. Alltså, egentligen var det ju bara tre och en halv timme, men den tiden sög musten ur mig, på så må...

Jag behöver det, och varje enda liten gnutta av att någon annan kan känna igen sigoch kanske kan leda till att de tar klivet är så mycket värd, så mycket! Allt handlade om att till varje pris stanna kvar i Bubblan.   Den Bubbla vi hade från bö...

  Varför kastade du inte ut honom första gången?   Jag inser det är helt obegripligt för många vad som händer i ett förhållande med en man som misshandlar psykiskt och fysiskt. Det är något jag verkligen förstår, för hur skulle man kunna fatta?...

Små saker händer.     Det börjar ta sig på balkongen, även om de senaste dagarna inte precis inbjudit till långa sittningar. Annat var det förra helgen, då kunde jag sätta mig och avnjuta     en dansk vän. Vi trivs bra ihop, lagom mjuka...