blir förkylda på vintern. Då kan det nästan vara lite mysigt att ligga nerbäddad och njuta av det är kallt och otäckt ute.

Men!

Lilla stackars jag får nästan alltid vänta till våren med min årliga snorighet. Att vara täppt och hostig ha ont i skallen när solen lyser och man bara längtar ut är faktiskt värre.

Det är faktiskt mer synd om mig, bara så ni vet.

Dessutom var de värsta dagarna i helgen, så min ledighet har varit totalt onjutbar.

Ingen rättvisa i den här världen inte. Dessutom märkte jag synnerligen lite av medlidande, sympati och vilja att tycka synd om från make och son.

Helt enkelt tvungen att släpa mig till jobbet idag, kanske nån här fattar hur synd det är om mig?