Jag hittat, tror jag skrev den som ett svar på elaksinnade insändare om föräldrar som "inte bryr sig" i en dagstidning. Jag minns tyvärr väldigt väl hur ledsen sådana åsikter gjorde mig.

Min tonåring strular, jag bryr mig!

När jag läser insändare, avlyssnar samtal och hör debatter hör jag ofta ilskna röster som undrar om ”dom där ungarna” inte har föräldrar som bryr sig. Jag är säker på att många av oss gör det. Dessutom lider vi, plågas, våndas och mår oerhört dåligt över att vi förlorat kontakten med det barn vi fortfarande älskar och vill allt väl i världen.

Många av oss har tillbringat sömnlösa nätter då vi gråtit, oroat oss, grubblat och rannsakat varje skrymsle och vrå i minnet och samvetet. Letat efter varje tänkbar möjlighet till förändring, försökt hitta den dag då vårt älskade barn förvandlades till någon vi inte känner igen. Minns hans eller hennes varma kropp och tillitsfulla blick som nu förvandlats till en känslokall främlings, som med förakt stirrar hatiskt på oss.

Tror ni att någon förälder önskar se sitt barn hamna snett? Jag har mycket svårt att tro det. Det finns så många faktorer som spelar in, jag tvivlar på att bristande intresse, ansvar och kärlek är de största. Däremot är jag övertygad om att ingen förälder orkar hur länge som helst. Att då behöva slåss mot misstro, anklagande blickar och besvärande tystnad från bekanta, grannar arbetskamrater samt myndighetsrepresentanter kan vara mycket tungt. Det är för övrigt inte möjligt att styra och kontrollera en tonåring dygnets alla timmar.

Avsaknad av empati, oförståelse och förakt hjälper inte någon till förändring. Den som hamnat snett och fastnat i ett felaktigt beteende behöver mycket hjälp. Det kräver tålamod, kunskap och massor av empati. Hela familjen är ofta i behov av stöd och hjälp; belastningen och sorgen kan vara outhärdlig att handskas med. Jag undrar hur många anhöriga i Sverige som är sjukskrivna en vanlig dag? Det är omöjligt att orka fungera i vardagen med arbete, vardagssysslor och att dessutom fungera som stöd och hjälp för övriga familjemedlemmar.

Varje dag jag ser barn och ungdomar som ännu inte fått hjälp sörjer jag med dem och deras föräldrar, och hoppas innerligt att de ska få chansen till en förändring i sina liv. Samt att de ska slippa känna förakt och brist på empati från omgivningen.

 Kanske jag skulle formulerat mig lite annorlunda idag, men så här kändes det just då.

Pussen då   !

 

Daniel

5 januari 2011 13:15

Man bara hoppas alla ungdomar kunde få rätsida med sina liv & att hjälpen fanns där som en naturlighet. Och att föräldrarna oxå kunde få hjälp.

http://danielfagerholm.webblogg.se

Li-Lo

5 januari 2011 17:13

Som jag har önskat det...Tycker så synd om så många föräldrar, syskon och andra som kämpar. Ännu mer synd om de ungdomar som har föräldrar som inte orkar kämpa av olika orsaker, kram på dej!

 

tove

5 januari 2011 15:33

jag vet hur det känns och håller med!
kram

Li-Lo

5 januari 2011 17:11

Jag är ändå glad att jag har det värsta bakom mig, kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Undrar hur många gånger jag har hört det under mina nästan 20 år på den här arbetsplatsen? Och troligen alla andra som arbetar i offentlig förvaltning.   Vanligtvis betyder det att personen i fråga anser att jag ska göra precis som den ...

    Nu har det varit rättegång och domen kom häromdagen. Det var min första erfarenhet av rättssystemet. En utmattande, krävande och lång sådan. Alltså, egentligen var det ju bara tre och en halv timme, men den tiden sög musten ur mig, på så må...

Jag behöver det, och varje enda liten gnutta av att någon annan kan känna igen sigoch kanske kan leda till att de tar klivet är så mycket värd, så mycket! Allt handlade om att till varje pris stanna kvar i Bubblan.   Den Bubbla vi hade från bö...

  Varför kastade du inte ut honom första gången?   Jag inser det är helt obegripligt för många vad som händer i ett förhållande med en man som misshandlar psykiskt och fysiskt. Det är något jag verkligen förstår, för hur skulle man kunna fatta?...

Små saker händer.     Det börjar ta sig på balkongen, även om de senaste dagarna inte precis inbjudit till långa sittningar. Annat var det förra helgen, då kunde jag sätta mig och avnjuta     en dansk vän. Vi trivs bra ihop, lagom mjuka...