Med hjälp av min snälla Mambo-son har jag börjat få kläm på scanningens hemligheter.

Det är ju hur kul som helst! Jaa, jag vet, alla andra gjorde det för tio år sen.

Men! Det är just det som är det fina med mej, jag är inte som alla andra , det kan dom vara själva!

Å här kommer några andra som inte heller är som jag:

  Min Farmor Martha och min Farfar Oscar!

Min Pappa, kanske 1928, i sina vanliga finkläder (och sina öron)

samt:

  Ö-bosonen 1993

I sin Morfars cirkusclowndress från 1920 talet

Ska låna fler cirkusfoton av min Pappa vid tillfälle, lovar.

Är ännu orökt, dock riktigt sugen i kväll vid flera tillfällen, biter ihop!

Pussen då   !

Vi ska få helrenoverat badrum. Äntligen en annan färg än råååsa. Det är verkligen inte min favoritfärg, den nyans vi har är dessutom totalt omöjlig att få att passa ihop med något annat.

   fast mitt är blommigt   !

Golvet är rostrött och passar inte med väggarna heller, så att hitta en matta som kan dämpa kylan på vintern har icke varit lätt.

Vi har alltså fukt i golvet, jag upptäckte det genom att det var en stor fläck på ytterväggen. Optimistiska Tommy som var där i går och kollade tror att detta ska bli klart på fjorton dagar, jag är skeptisk. Ingen dusch under tiden, men toa med hinkspoling och 40% hyresrabatt.

Det blir nog bra när det är klart, suck!

Roligare var det att springa iväg till Indiska i går på lunchen (vem har sagt att motion på rasten måste en trist promenad? Att tokhasta till det Indiska som ligger längst bort och plöja igenom hela utbudet iförd ytterkläder och yllekofta och dubbla yllestrumpbyxor, hasta tillbaka, allt på 40 minuter är rejält utröttande och svettframkallande)

Halva reapriset och ett presentkort på 300 gjorde detta till ett riktigt trevligt besök.

En klänning i 60- talsliknande mönster, svart, lila, orange och röd.

   Lite såna färger, men mera svart.

En Svart tunika med vita broderier och tre långa linnen, svart, lila och svart-vitrandigt. Visserligen fick jag lägga till 23 kronor, men kände mig ändå rätt nöjd när jag bar hem den påsen.

Är nu inne på tredje dagen utan rökning förvånansvärt nog utan speciellt mycket lidande!  Jag har nikotinplåster dagtid och har tagit till sugtabletter vid två tillfällen.

Kanske ska jag ta patent på att sluta röka med

  - metoden?

Hemma är det små, små stunder av sug som jag tar mig över utan större problem. Kan det vara så att skillnaden den här gången och de andra gångerna är vad jag sagt till mig själv?

Förut har jag sagt att jag ska ”göra ett uppehåll” Nu har jag sagt mig själv ”Nu får det    vara nog”

Pussen då   !

    Jag är alltså en person av blandad härkomst.

Den del av min härkomst som brukar göra andra intresserade är förstås den som är mest Romantisk, alltså att min Far är uppväxt på:

Min Farmor var född i den miljön, min Farfar halkade vad jag förstår in på banan via att han var gymnast, framför allt på barr.

Farmor hade det vackra namnet Martha Francisca Oliva Bono, jag hade gärna hetat Bono i efternamn men så blev det inte.

Hon började uppträda som treåring, som en liten ”ormmänniska” Det som är roligt är att det alltid togs foton av artisterna på den tiden, som besökarna fick köpa som vykort, så det finns fantastiska bilder från hennes barn- och ungdom.

Jag vet inte exakt hur de träffades, troligen i någon slags varitè på vintern då Farmor inte reste land och rike runt.

Så småningom (1922) fick dom den lille gossen som blev min Far. Enligt hörsägen föddes han med rejält tilltagna öron och en Faster till honom lär ha utropat: ”Gossen ser ju ut som ett aeroplan!”

Nåväl trots sina gigantiska lurar fick han inte tjänstgöra som cirkuselefant.

Han fick börja som en liten enormt söt clown (den vita med struten på huvudet) vid tre-fyra års ålder.  Struten har försvunnit, men den handsydda röda dräkten, med paljetter och gyllene ståkrage finns kvar. (Jag har fotat mina killar i den när de var små, fasen också att jag aldrig kommer till skott med skanningen.)

Pappas barndom bestod alltså i att resa hela sommarhalvåret. De uppträdde mycket i Sverige, det finns knappt en plats tillräckligt stor för ett cirkustält norr om Uppsala han inte har minnen och/eller historier från. 

Det kan Mambo-sonen intyga, en gång åkte vi bil med honom från Bergsjö till Stockholm, en resa som med en rejäl paus kanske tar 5 timmar i vanliga fall. Inte denna gången, vi reste alla bakvägar som finns och en del som inte fanns kvar.

Pappa hade minnen från Delsbo, Bollnäs, Ljusdal och samtliga små orter på vägen till Stockholm därutöver. Han berättade när de uppträtt i Ljusdals Folkets Park hade de större publik än vad Carola skrapade ihop! Då var han runt 12 år och vansinnigt förälskad i en kinesisk flicka som uppträdde med att hänga i sitt långa svarta hår.

De uppträdde även i Norge, Finland, Danmark och Estland. När han inte deltog i något nummer fick han stanna i deras ”rum för resande” med någon flicka de betalade för att ta hand om honom.

Min Farmor och Farfar arbetade framför allt i trapets

och trampolin (stor fyrkantig studsmatta) i vad som kallades en Komisk akt. Min Farfar hade lite smink och en lång randig tröja. Min Farmor var den som fångade, alltså den som mestadels hände upp och ner i knävecken. De hade en annan man med i detta innan min Pappa blev gammal nog att ta del av detta nummer.

En sak som min Pappa alltid sagt angående detta med cirkus är att, om hela världen kunde samsas som de var tvungna att göra, skulle den nog vara en bättre plats. De kom redan på den tiden från världens alla hörn och fick se till att samarbeta även om de inte förstod varandra perfekt eller hade samma bakgrund. De var ju även tvungna att glömma allt groll, det blir inte bra om någon tjurar när den andre kommer farande högt under cirkuskupolens tak och förväntar sig att bli fångad   !

Ja, det här skulle jag kunna skriva massor om, men kanske jag fortsätter en annan dag?

Framför allt kanske jag ska ta mig i kragen, ta ner skrivaren/skannern från garderobshyllan och installera den, sätta fart med att få in bilder i burken och dela med mig av dem.

Jag har ju tid över nu…när jag inte röker…det går bra, jag lider inte och har inte slagit någon ännu. Inte heller ätit mer än normalt och sov gott i natt!

Pussen då   !

I detta nu känner jag bara att jag inte kan skriva ett inlägg om svikna löften ena dagen och sen ge mig till att bryta ett nästa?

Alltså, jag har INTE rökt.

Ännu känns det inte ens jobbigt. Jo att gå upp för tre trappor som alternativ var jobbigt. Det kanske är nikotinplåstret?

Det är just det, det är ta mej fasen inte klokt att bli andfådd av några trappsteg.  Sen har det också varit så på sista tiden, att när jag går ensam och röker ute, på stan, att jag känner mig PATETISK!

En vuxen, mogen kvinna som går med en cig i nypan och tror hon är en cool tonårsbrud?! (inte för att det är det minsta coolt med tonårsbrudar som röker, men det är så jag känt mig)

Nu har jag nyss knatat uppför trapporna igen, tänker att jag ska göra som min fotbollstränare sa när jag var flicka: Gå på tårna. Herre min je, vilka spänstiga vader jag ska få   

Ska leta fram broddarna i afton, kan hända att jag spänner på mig dem och tar en kvällspromenad, eller också får jag ställa mig på Crosstrainern och gnissla en halvtimme.

Eller så följer jag med bror och svägerska till De Gamle, men har inte bestämt mig riktigt ännu.

Det känns i alla fall himlans bra än så länge. Den här gången (jo, det har varit några förut) är jag också mer inställd på taskig nattsömn ett tag, jag gillar verkligen inte att vara trött, men tänker stå ut!!!

Hoppas att det går bra för min favoritbloggare också, här kommer en liten truddelutt för att pigga upp oss!

 Heja, heja, heja, pussen då !

En stor hemlighet avslöjar jag här och nu:

I morron när jag vaknar ska jag sätta på mig mitt livs första nikotinplåster!

Nu skiter jag faktiskt i om jag på detta sätt blir HELTUNG!

(vilket hela tiden varit mitt bästa argument för att fortsätta, fortsätta och fortsätta röka)

Jag har också funderat på vad jag ska göra på jobbet, när jag i vanliga fall springer ut på "rastgården" och blossar. Rökning är en utmärkt ursäkt för att "gå i från" när man har ett stillasittande jobb som jag.

Jag ska gå uppför trapporna, på så sätt får jag röra på mig OCH komma ifrån.

Så gó vänner, håll tummarna och peppa mig gärna, lite lagom annars kan jag bli obstinat!

Nu till det halvtunga:

Det jobb som man lovat Make blev det bara skit och pannkaka av! Personen på stället hade inte kollat med Arbetsförmedlingen vilka villkor som gällde för just honom, trots att Make frågat honom flera gånger!

Det har varit en ganska deppig helg på grund av detta, han hade verkligen sett fram emot detta. Både att ha mer att göra och självklart att ha lite mer pengar att röra sig med, utan att behöva be mig som en annan barnunge.

Har tänkt en del på det där, hur en del människor är så förbannat bra på att lova. Sönernas fader var en sådan person. OJ! Vilka löften han gav till höger och vänster.

Jag tror att människor som är såna, ofta inte är det av elakhet.

Jag tror att de själva mår så himla bra när de ser att andra blir glada av det dom lovar stort och runt. Det är ju härligt att göra andra glada.

Oftast är de ju inte närvarande sen när löftet sviks, då är det andra som får ta smällen.

 För övrigt är den sorten ofta även experter på bortförklaringar och fantastiska ursäkter, så de har den skyddsmekanismen mot dåligt samvete också?

Nämen, nu ser jag ju, det är ju POLITIKER jag skriver om....   !

Pussen då    !

Har idag:

Ätit präktig frukost (gör jag ju alltid, men det är ju nyttigt)   

Gjort rent i badrummet

Pantat flaskor och burkar

Åkt till de Gamle före tolv

Lagat mat till dem, rensat deras kyl (behövs ALLTID, Fadern handlar fortfarande som om de hade fyra barn hemma. För att inte tala om när han hittar nåt det är extra, extra lågt pris på, då SKA det med hem!)

Suttit och pratat med dem i lugn och ro

Gett mamma ett linne hon gillade

Hemma igen vid fyratiden och där har jag:

Lagat en god middag (rostade rotsaker med lite korv och en feta-yoghurtsås till)

Förberett kött till morgondagens middag

Gjort källarfranska så vi kan få nybakt till frukost i morgon

Dessutom har jag tänkt en massa kloka tankar och varit allmänt gullig och rar, som alltid  

samt pussat Make på hans nyrakade skalle   !

Nu! Ska jag sätta mig och titta på filmen "Kan den rätte komma in".

Jag gillade boken mycket, egentligen kanske mest för att den var en så bra skildring av Sverige och en förort?

Imorron ska vi städa och bära ner julkrafset i källaren

Gonattpussen då   !

Jag fortsätter envetet att plåga er med mina gamla texter från skrivkursen, här är det dialog som gäller

Röda badbyxor och rostat bröd 

A:  - Är du bussig och ger mej smöret?

B:   - Mm, varsågod, kan jag få kaffet då?

A: - Varsågod. Åh, vad jag tycke det är härligt med helgfrukostar, när man inte har bråttom till någonting och bara kan äta i lugn och ro, läsa tidningen och mysa.

B: - Speciellt nu på hösten när det är kallt och grått utanför, det är så skönt att veta att man inte behöver gå ut om man inte vill.

B: - Förresten har du tänkt på det där?

A: - Vilket då? Kan jag få kulturdelen om du är klar med den?

B: - Varsågod. .Jag frågade ju förra veckan om du vill följa med på en tjänsteresa jag ska göra till Paris.

B: - Jag har fått okej att ta ett par semesterdagar efteråt och stanna kvar.

A: - Oj, jag har glömt att du frågade, när var det du skulle åka?

B: - Det skulle vara så mysigt att få lite tid tillsammans. Jag vet ett jättefint litet hotell, precis vid Seines östra strand som jag tror det går att få rum på. Det är sista helgen i oktober och så tänkte jag vi skulle stanna till onsdagen. Bara du och jag från söndag kväll till onsdag morgon, låter det inte härligt?

A - Men det är ju då jag ska träffa Gittan som jag jobbade med när jag bodde i Härnösand. Hon kommer till stan den helgen.

A:- Vi har inte setts på flera år, det är nog fem år sen jag var däruppe med jobbet sist.

B: - Men du, ni kan säkert ses en annan gång. Jag har verkligen sett fram mot det här. Det är så vackert i Paris på hösten Alla träd som finns i den stan, det tror man inte, man ser dem nästan bättre på hösten, färgerna är så vackra och det är inte alls så mycket andra turister i stan.

B: - Kan du stoppa ner en skiva till i brödrosten, jag är så hungrig idag.

A: - Men snälla du ska du verkligen äta en till, du har ju redan ätit fyra mackor och ett ägg.

A: - Du vet att du borde hålla igen lite. Speciellt nu, du som blir sån stugsittare på vintern. Tänk om du kunde försöka lära dej åka skridskor, då skulle vi kunna åka tillsammans, det vore så roligt, och så skulle du få röra lite på dig på vintern också. Du vet att golfen på sommaren inte räcker för dig.

B. - Men börja inte tjata om det där igen, jag KAN åka skridskor, men jag tycker inte om att vara på isen. Det där sjungande ljudet gör mig så nervös, jag tycker det är läskigt okej?

B: - Det är skillnad för dig som är från Norrland, där gör ni ju inte annat än skidar och åker skridskor från augusti till maj. Här har vi inte sådana vintrar och jag orkar inte prata om det där mer. Förresten behöver man lite extra hull när kylan kommer, det isolerar.

A. - Lite ja! Men du får en kula som en basketboll, och sen klagar du i vår när badsäsongen närmar sig.

A: - Det är samma sak vartenda år. Du frågar varför jag inte sett till att du ätit mindre, och så är det plötsligt mitt fel.

B: - Jag lovar att det inte ska bli så i år. Jag har tänkt köpa säsongskort i simhallen, jobbet betalar hälften. Kan inte du följa med? Vi skulle kunna börja efter Parisresan. Du vet att jag älskar att se dig i baddräkt. Kommer du ihåg den där gången i Eriksdalshallen?  Oj, vilken tur att ingen såg oss

A: - Nämen Torsten,  prata inte om det nu, det var så pinsamt. Usch, så där skulle jag aldrig våga göra idag. Din lilla filur, tänk så stilig jag tyckte du var i de där röda badbyxorna. De smet åt så snyggt runt din lilla rumpa och du hade ingen mage alls på den tiden.

A: - Ditt hår var alldeles vått och vattnet rann ner över sitt ansikte, jag kunde inte låta bli att stryka bort det från dina ögon.

B: - På den tiden räckte det för att göra mej alldeles galen, kommer du ihåg?

A: - Jo då, jag minns. Förresten är du färdig med ekonomidelen?

B: -Ja, här. Du, jag tänkte på en annan sak. Den där Gittan, var det inte hon som blev så grälsjuk av lite vin? Kommer du inte ihåg hur irriterad du var sist ni sågs.

B: - Du sa att hon klagade på allting och att ni nästan inte pratade med varandra dagen efter när hon följde dig till tåget. Ska det verkligen vara värt att missa Paris för hennes skull?

A: - Jo, du har rätt, men ändå, hon ville så gärna att vi skulle ses när hon nu kommer till stan. Nää, nu vet jag inte hur jag ska göra.

B: - Jag vet i alla fall vad jag tycker. Du och jag har inte gjort något tillsammans på länge.

B: - Sitt kvar jag kommer snart, vänta lite bara.

A: - Vad ska du göra? Hallå, Torsten, vart ska du?

(A: - Paris, vandra i stan i höstljuset. Ett litet hotell med stor mjuk säng och service, det låter härligt visst gör det.)

B.: – Blunda nu gumman, nu kommer jag, titta inte förrän jag säger till.

B: - Okej, öppna ögonen älskling!

A: - Nää, nämen Torsten! Å herregud, det trodde jag aldrig, du är väl för tokig, var har du haft dom?

B: - Världens stiligaste man, varsågod! Kom och ge mig en kyss, innan du ringer till Gittan och lämnar återbud.

A: - Jag ska ringa Gittan, jag lovar. Men nu vet jag precis hur vi ska få förmiddagen att gå. Såna där gamla badbyxor, det är inte värt att slita på dom. Kom så ska hjälpa dej av med dom så de inte blir förstörda.

 Pussen då   !

och jag vill gärna att de av mina få men trogna läsare som inte kollat i kategorin "fåfänga författardrömmar" gör det och ännu hellre att ni reagerar och kommenterar dem, tack!

                         Dags för något nytt

I lägenheten som aldrig verkade bli färdigmöblerad stod jag mitt på köksgolvet, plastmattan klibbade mot mina bara fötter. Jag suckade tungt och funderade ännu en gång på hur jag skulle forma mitt nya liv. Nu var det snart ett år sedan jag flyttade från vårt radhus, lämnade Jonas och vårt tomma, gråa, barnlösa äktenskap. Genom gemensamma vänner hade jag hört diskreta antydningar om att han allt oftare hade besök av en kvinna, jag ville egentligen inte höra, men av någon anledning kändes det bra. Jonas har aldrig haft behov av förändring, så länge allt flöt på i kända trista fåror var han nöjd. Så att han såg till att ha sällskap av en ny kvinna, det unnade jag honom. Tänkte med en smula medlidande på kvinnan, och hoppades för hennes skull att hon var nöjd med lite.

Jag hade haft så många idéer och planer när jag köpte den här lilla tvårummaren. ”Äntligen får jag tid att göra allt det där som Jonas aldrig tyckte om, gillade eller ansåg vara lämpligt” Men hittills hade det inte hänt mycket. Jag hade svårt att ta initiativ, att tro på mig själv och min förmåga. Jonas har aldrig, aldrig varit nedlåtande, dryg eller på något sätt förminskat mig som människa. Under våra år tillsammans har jag alltid känt att Jonas respekterat mig. Men jag ville ha mer. Jag ville uppleva nya saker, pröva nåt nytt ibland. Åren som gått kändes som en ändlös räcka av middag hos svärmor, ärtsoppedoft på torsdagar, lilla köttbiten och vinflaskan på lördagar. Umgänget med våra vänner, jag orkar inte ens tänka på deras präktighet och statusjakt, deras likadana radhus, deras flottiga grillfester på sommarhalvåret. Tillkämpade leenden, vuxna karlar i klämkäcka grillförkläden och kvinnorna i sommarslingat hår, vaxade ben och diskret lagd sommarmakeup. Hur jag klarat mig genom alla dessa tillställningar utan att spy upp mangosalsa och karré över dem alla, vet jag inte idag.

”Nähä, här ska inte slösas bort ännu en lördag, dags att ta en promenad, ännu ett sätt att försöka rensa hjärnan och få nya intryck” Jag klädde på mej och smet ut genom porten, där det för ovanlighetens skull varken doftade thailändsk fisksås eller kattpiss. Annars var omvärlden förvånansvärt lik den jag lämnade igår när jag som vanligt försvann in i lägenheten efter jobbet. Lördag, långpromenad, gott om tid. I utkanten av stan höll just ett nytt område på att växa fram, det verkade bli rätt trevligt där, tänkte att jag skulle se hur långt man kommit sen sist. Trettio minuters händelselöst traskande senare såg jag att det verkade som om man nu flyttat in i området. Mellan husen fanns fortfarande lerpölar, sandhögar och kvarglömt byggmaterial. Jag strosade runt, härligt att nyfiket kunna glo på allt som folk bar ut ur bilarna som med jämna mellanrum stannade utanför portarna. Fult, snyggt, gammalt, nytt, slitet, leksaker, träningsredskap och hundkorgar. Sällan är man så blottad för omvärlden som vid en flytt. Allt som inte packats i kartonger exponeras ogenerat. Varsågod! Här har ni vårt liv, inte ens den där gamla äckliga toaborsten som borde ha kastats innan flytten kan man dölja.  Ingen hinner skämmas, det viktiga är att det blir klart någon gång, så man får stänga dörren om sig i det nya hemmet.

   Nu fanns inga fler hus eller flyttlass att glo på, bara åkern bakom husen som skiljde området från motorvägens eviga susande av bilar. Jag hörde suset, men det var inte det ljudet som fick mig att titta bakom det sista huset. ”Jävla hammare, fattar du inte att du ska till spiken, jag måste faktiskt göra klart det här innan det blir mörkt!” Ett litet pyre hängde fast i skaftet till en alldeles för stor hammare. Runt honom låg brädor, bitar av spånplatta, några trasiga lådor och en bit av en solkig plastmatta, i exakt samma mönster som den i mitt trista kök. Krabaten verkade inte märka min närvaro, tog hammaren i båda händerna igen, tungan höll han rätt i munnen och smällde till. Spiken sjönk in en halv centimeter i brädan och han tittade triumferande på vad han åstadkommit. Sen höjde han blicken och fäste sina gröna ögon på mig. ”Såg du, jag träffade, nu är det snart klart, då kan min kompis bo där. Om du hjälper mig att bygga får du komma på festen vi ska ha” ”Oj, det var snällt, men tror du din kompis vill att jag ska komma då?” ”Jaa, han vill allt som jag vill, det är därför jag måste bygga ett hus till honom. Mamma och pappa sa att han inte skulle följa med när vi flyttade, att jag skulle säga åt han att stanna kvar i Flemingsberg, men jag vet att han smet in i bilen precis när vi skulle åka. Pappa har sagt att man inte ska ha osynliga kompisar när man fyllt sex år, men vet du vad, det struntar jag i. Jag vet att han vill vara med mig och Kurt vill vara med honom också. Men nu måste vi bygga, han blir lessen om han inte får sova här när det blir natten”

  Jag tyckte att detta var ett sätt så gott som ett annat att fördriva dagen, Kurt såg verkligen ut att behöva lite hjälp. Vi snickrade, bankade, vred och vände på bitarna och efter två timmars slit och pladder från Kurt ivriga mun fanns där ett litet, ja, inte precis hus, men en liten koja i alla fall. Kurt vände de där gröna ögonen mot mitt ansikte. Hans glädje visade gluggen där mjölktänder nyss suttit, på kinden fanns en liten blodig reva och det röda håret var svettigt. Åh, han var gudomlig, vilket litet charmtroll! Han tog mig i handen och sa:” Om vi frågar mamma får vi säkert gå ner och köpa glass, jag ska få veckopeng idag” Kurt och jag gick en liten bit, vände oss om och beundrade vårt verk, fortsatte sen för att fråga hans föräldrar om lov.

  De såg en smula förbryllade ut, och när jag fick syn på mig själv i badrumsspegeln genom den öppna dörren förstod jag varför. Jag såg ut ungefär som Kurt; smutsig, lite blod, träspån och barr i håret, byxorna hade fuktfläckar på knäna och tröjan var lite trasig mitt på magen. Trots allt lät de oss gå iväg, Kurt behövde inte använda sin veckopeng, det kändes härligt att få bjuda honom på vilken glass han ville ha. Vi satt där i solen och det kändes som om vi verkligen gjort oss förtjänta av njutningen och vilan. ”Du, det är jättebra att jag inte behövde betala, då kan jag spara och köpa en sovsäck till min kompis så han slipper frysa på vintern” Jag tänkte på vårt synnerligen dragiga och bräckliga bygge. Inte ens en hemlig kompis skulle klara en höstnatt i det bygget. Jag vet inte om jag tänkt innan jag öppnade munnen och vände mig mot den lilla killen bredvid mig. ”Din hemliga kompis kan få bo hos mig om han fryser” Kurts ansikte lös upp, hans glasskladdiga leende kunde ha fått en hel glassfabrik att smälta. ”Du är världens bästa riktiga kompis, han kommer bli jätteglad” Kramen han gav var hård, snabb och kletade ner min redan lortiga tröja, men den var äkta och den värmde!

Jaa, så blev det. När hösten kom gick jag varje lördag och söndag till bostadsområdet där Kurt bodde. Ibland lämnade jag Kompisen i kojan, andra gånger hämtade jag Kurt och de fick leka hos mig. Jag tog med mig Kurt och Kompisen på stan. Museer, bio och flottiga hamburgare blev en del av mina helger. Så småningom lärde jag känna hans föräldrar, hans mamma kom från Ukraina och hans pappa från Örebro. De hade få vänner här i stan och vi började umgås allihop. Jag lärde mig nya sätt att umgås, doften av rödbetssoppa och piroger och smaken av starkt sött te ersatte de fadda, menlösa smaker jag vant mig med under åren med Jonas.

    Kurt började skolan och efterhand bleknade kompisen och det var alltmer sällan han nämndes. Jag började läsa till byggnadsingenjör. När min examen var klar fick jag ett jobb i Ukraina. Kurt har fyllt 17 år, han har för länge sen glömt sin osynliga vän. Vi håller kontakten och till sommaren kommer han hit, eftersom  han ändå ska hälsa på  sin mormor och sina kusiner.

Huset vi byggde har rasat och försvunnit sen länge. Men någonstans bland fuktiga löv, grenar och en bit ful plastmatta finns spikarna kvar, de spikar som hjälpte mig att börja bygga mitt nya liv.

Mina meningar var: En nyligen frånskild kvinna vill hitta självständighet (sin egen plats i livet) och Kurt vill bygga ett nytt hus.

Puss igen då   !