Det blev jag igår.

Jag hade varit och hämtat mina nya ”fotbäddar”, alltså sulor som är tillverkade speciellt efter mina fulfötter.

Förutom att det gjorde min plånbok fjäderlätt, hoppas jag att de så småningom ska göra mina steg detsamma.   

De påstås ha en inkörningsperiod på ca tre veckor, sen kan man känna resultat. Det gör jag redan idag, men kanske inte det eftersträvade, jag har fått ont i NACKEN och MÅR ILLA!

Se där, ännu ett bevis på att ”Allting hänger ihop” även fötterna, till och med med nacken och magen!

Fast det var ju värmen i hjärtat jag skulle berätta om.

Efteråt tänkte jag att jag skulle passa på att besöka det ”nya” köpcentret i Liljeholmen.

Jag strosade runt planlöst, köpte visst en liten grön tröja.

Just som jag skulle glida in på Dressman och leta billiga kallingar, ställde sig en ung kvinna mitt framför mig och sa:

                             Hej!

Jag fick leta en sekund eller två i guldfiskminnet innan jag såg att det var en av ”flickorna” från behandlingskollektivet min son bodde på!

Vad glad jag blev att se henne, vilken massa värme jag kände i mitt hjärta.

Och när hon sa: Jag såg dej på långt håll, men trodde inte att det kunde vara du, du ser ju precis ut som för tio år sedan!                    

Ja då, då ville jag krama henne ännu mera!

Vi pratade en stund om ditt och datt och det kändes så naturligt, enkelt och bra fast vi inte setts på så länge.

När jag sen åkte hemöver fylldes hjärtat mitt av ännu mer starka, varma känslor.

Jag kände hur mycket jag tyckte om alla de barn med föräldrar, syskon och andra släktingar som bodde där samtidigt som min son. För att inte tala om personalen, som alltid hade tid och ork för ”ungarna” och oss föräldrar.

Jag sänder varma, hjärtliga tankar till samtliga och tackar för allt roligt, spännande och asjobbigt vi fick uppleva tillsammans.

             Ni har berikat mitt liv!

Nu ska jag ”jobba” (vi har alltså inget att göra, men det måste ju vara bemannat) en liten stund till, bege mig till iTrim för att träna innan jag far hem.

Nyårsafton blir en kompromiss i år.

Jag tänker åka till De Gamle på eftermiddagen och laga mat, samt äta med dem. Sen framåt kvällen förenar jag mig med Kära Make, hans systrar och några av barnen för att vänta in tolvslaget.

Jag är inget stort fan av att tokfira på nyår.

Jul och Midsommar gillar jag, andra helger bryr jag mig mindre om.

I morgon ska jag försöka lista lite plus och minus med året, rent personligt. Händelser i stora världen finns det så många andra som ger sig på, så det överlåter jag till dem.

So far so good, säger jag om detta året!

                               Pussen då   !