Ibland måste man använda hjärnan.   Fast man inte vill.

                       Man måste säga NEJ fast man inte vill.

Trots att nejet  gör att det värker i hjärtat och får det att kännas som om det var lindat med taggtråd.

Dessutom är magen full av fjärilar eller snarare fula gråbruna nattflyn.

Igår kom Öbo-sonen på besök, han har varit i stan ett par dagar. Han vill träffa lite kompisar innan.

Innan det är dags för mig att lära mig att leva med en ny tanke..

Innan jag blir mamma till ett barn som sitter i fängelse!

Det blev alltså så, att han ska låsas in ett par månader.

När han kommer hem till ön igen ska han ”inställa” sig och sen vet vi inte mer.

Vi åt en god middag, han hjälpte till att fixa lite i det tomma rummet. Vi hade en hemtrevlig, stillsam kväll tillsammans framför Tv:n efter det.

Men idag gör det ont.

Han ville sova över, och så klart fick han det. Däremot känner jag mig inte alls bekväm med att låta honom stanna ensam i vårt hem.

Därför fick jag köra upp och köra ut honom i morse, när det var dags för oss att gå till jobben.

Det regnade och var mörkt när han trött och sur stapplade ut ur lägenheten.

Nu gnager det och svider i mamma-hjärtat. TROTS att jag vet att det är det klokaste och mest förnuftiga valet.

Mitt och andras förtroende måste han förtjäna, vi kan inte bara ge bort det gratis en gång till.

Det är så det är, det är exakt så det ska vara och så det ska förbli, tills jag till hundra procent känner mig helt trygg med tanken på att lämna honom ensam i vårt hem.

Men trots det…

Gör det ont!

                                                  
  Pussen då   !