Direktlänk till inlägg 25 november 2012
Jag är en idiot.
Nä, det är jag inte, men jag beter mig som en ibland.
Framför allt är jag trots min ganska höga ålder alldeles för impulsstyrd och full av tro på ”att det löser sig”.
Tålamod är en dygd som jag inte innehar så värst ofta.
Eller kanske är det tvärtom?
Jag har tålamod, till en viss gräns. Sen när det tålamodet tar slut, DÅ ska förändringen ske snabbt.
Jag vet inte alls just nu.
Vad jag däremot vet är att jag har fattat.
Och när jag nu har gjort det, vill jag inte vänta längre.
Det kanske jag kommer att få göra ändå, men jag kommer förändra redan nu.
Ni hade alltså delvis rätt.
Ni som trodde att det handlade om mig, oss, vår relation. Det gjorde det, delvis.
När jag skrev det inlägget, var jag ännu inte helt säker.
Mycket funderande, en del händelser och rannsakande av mig själv, min vilja och mina känslor.
Jag vill inte längre vara min makes hustru.
Han är en snäll, tålmodig, klok, hjälpsam och vänlig man.
Jag är rastlös, ivrig och inte alls alltid klok eller vänlig.
Fast det är inte bara våra enormt skilda personligheter.
Jag behöver, ville ha och drömde om något annat än vad det blev.
Kanske är jag orealistisk när jag vill känna mig åtrådd, bekräftad och som en kvinna tillsammans med min man.
(kanske lite smått romantiskt bortskämd och överraskad någon gång också)
Det har jag inte gjort.
Jag har redan tre bröder och två söner.
Så har det känts, i över ett och ett halvt år.
Som om jag är en syster eller mamma.
Att be om ömhet och kontakt känns inte rätt, ändå har jag nedlåtit mig att försöka.
Det känns förödmjukande, pinsamt och till slut väldigt nedbrytande.
Kärleken dör helt enkelt.
Jag har bitit ihop, kämpat, varit förstående, snäll och använt allt mitt tålamod.
(Jag har också skällt, gapat, skrikit och gråtit)
Inget har hjälpt och jag känner olust, knip i magen och sorg i hjärtat när jag är på väg hem flera gånger i veckan.
Det är faktiskt inte så jag vill att mitt liv ska vara.
Ensam i en relation är mycket, mycket ensammare en ensam ensamhet.
Vi ska skiljas.
Jag vet inte hur det ska gå till, till att börja med blir det liksom bara att fortsätta bo tillsammans.
Att hitta någon annan stans att bo för honom blir så klart inte lätt och jag kan inte tänka mig att kasta ut honom till ingenting.
Det enda jag säkert vet, är att det var inte för att känna mig ensam och oälskad jag gifte mig.
Så.
Ett nytt kapitel börjar skrivas i mitt lilla liv.
När jag har samlat ihop mig och börjat leva det nya livet återkommer jag, lovar!
Pussen då !
Nu har det varit rättegång och domen kom häromdagen. Det var min första erfarenhet av rättssystemet. En utmattande, krävande och lång sådan. Alltså, egentligen var det ju bara tre och en halv timme, men den tiden sög musten ur mig, på så må...
Jag behöver det, och varje enda liten gnutta av att någon annan kan känna igen sigoch kanske kan leda till att de tar klivet är så mycket värd, så mycket! Allt handlade om att till varje pris stanna kvar i Bubblan. Den Bubbla vi hade från bö...
Varför kastade du inte ut honom första gången? Jag inser det är helt obegripligt för många vad som händer i ett förhållande med en man som misshandlar psykiskt och fysiskt. Det är något jag verkligen förstår, för hur skulle man kunna fatta?...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 |
3 |
4 |
||||||
5 | 6 | 7 |
8 | 9 |
10 |
11 |
|||
12 | 13 | 14 | 15 | 16 |
17 |
18 |
|||
19 |
20 | 21 |
22 |
23 | 24 |
25 | |||
26 | 27 |
28 | 29 |
30 | |||||
|